Lisa har alltid känt att hennes hjärna inte fungerar som andras. Den går ständigt på högvarv och hon har svårt att kontrollera impulser. Något som gjort livet svårt.
När Lisa var 23 år gammal gjorde hon en utredning hos psykiatrin i landstinget där hon då bodde och fick diagnosen adhd.
– Även om det inte ändrade på allt, var det skönt att få ett namn på det och få hjälp att klara livet, säger hon.
I slutet av 2012, några år efter att Lisa fått diagnosen, flyttar hon till Uppsala där resten av hennes familj bor. Lisas mamma har hört att neuropsykiatrin har problem med väntetider och ser därför till att Lisas dåvarande läkare skickar en remiss till psykiatrin i Uppsala så fort som möjligt.
– Jag ville vara ute i god tid för att hon inte skulle behöva gå utan vård, säger Lisas mamma.
Men det är precis det som kommer att ske.
Veckorna går och det är helt tyst från psykiatrin i Uppsala. Lisa och hennes mamma kontaktar den neuropsykiatriska mottagningen i Psykiatrins hus. Flera gånger. Men de får aldrig några klara besked.
Det hinner bli april 2013. Lisa mår bara sämre och sämre. Till slut blir det så illa att hon måste åka in till psykakuten.
– Jag började få panikångest allt oftare och bli mer och mer paranoid, något som inte blivit bättre sedan dess. Ibland blir det så jobbigt att mamma eller någon vän måste sova över på nätterna.
Många personer som har adhd drabbas även av ångest, depressioner och annan psykisk ohälsa. Lisa äter den antidepressiva medicinen Citalopram utifrån ett gammalt recept som läkarna bara förnyar. Hon tar 80 milligram om dagen, vilket både hon och hennes mamma tycker känns som väldigt mycket. Det är det också. 2011 gick den europeiska läkemedelsmyndigheten ut och sänkte maxdosen för Citalopram till 40 milligram då det visat sig att en högre dos än så riskerar att allvarligt påverka patientens hjärtrytm. Lisa äter alltså det dubbla.
– Varje gång jag har ringt psykiatrin har jag tagit upp dosen med Citalopram med läkarna, men allt de svarat är att vi får titta på det sen, säger Lisas mamma.
Månaderna går och Lisas mamma fortsätter att höra av sig till sjukhuset och kräver att de ska göra något. Hon tar även hjälp av patientnämnden men även de har svårt att få svar från ansvariga på neuropsykiatrin. Först i början av juli 2013, drygt ett halvår efter att den första remissen skickats, leder påtryckningarna till att Lisa äntligen får en tid på neuropsykiatriska mottagningen. Men lyckan blir kortvarig.
– Jag berättade om hur dåligt jag mår och hur jag försöker att hantera det. Bland annat berättade jag att det hänt att jag dricker alkohol när jag mår dåligt, vilket jag inte skulle ha gjort.
Lisa har testats tidigare för beroende i det landsting där hon bodde innan flytten till Uppsala. Testet visade att hon inte har något missbruk, vilket går att se i journalerna. Lisa påpekar det samtidigt som hon själv intygar att hon inte har några alkoholproblem. Men läkaren håller fast vid att att Lisa måste testas på nytt för beroende och att neuropsyk därför inte kan hjälpa henne.
– Det var som att det jag sa inte betydde någonting. Där och då förlorade jag allt förtroende för vården.
En månad senare får Lisa tid hos beroendemottagningen. Men även det krånglar och drar ut på tiden. I september 2013, tack vare nya arga påtryckningar från Lisas mamma, får Lisa beskedet att hon inte bedöms vara beroende av något och att de därför skickar en ny remiss tillbaka till neuropsyk.
Drygt ett år efter att landstinget som Lisa bodde i innan skickat sin remiss till Uppsala, får Lisa göra en ny adhd-utredning. Utredningen är precis som den hon gjorde för flera år sedan, likaså resultatet.
– När de var klara och sa att jag har adhd kändes det som ett skämt. Det visste vi ju redan!
Lisa ber om att få komma till en psykolog men får veta att väntetiderna där är jättelånga. Däremot ska hon få börja KBT-terapi i grupp. Men hon måste vänta ytterligare sju månader innan den drar igång.
I april 2014 får Lisa äntligen gehör för sin oro över att hon äter dubbelt så mycket antidepressiv medicin än vad man bör. Hon får göra ett EKG som ser okej ut. Läkaren säger att hon bör sänka och byta medicin. Men att hon måste vänta med det tills hennes KBT-behandling, som alltså ligger flera månader fram i tiden, har avslutats.
– Ibland funderar jag över om jag måste måste låtsas att jag vill försöka ta livet av mig för att de ska reagera, för att jag ska få någon hjälp. Men jag vill ju inte dö. Jag vill bara ha ett normalt liv, säger Lisa.
Fotnot: Lisa heter egentligen något annat.