Mastig midvinternattsdröm

Hade man som förväntansfull publik väntat sig att från början av nyårsdagens konsert få uppleva "En midvinternattsdröm", travesti på Shakespeares "En midsommarnattsdröm, blev man nog besviken. I stället fick vi under Thomas Szendrös småkåserande ledning lära oss hur barocktidens tonsättare kände till varandra, och vi höra musik av fyra av dem: J H Roman, G F Händel, C W Gluck och J-P Rameau. Första satsen ur Romans Drottningholms-Musique spelades med både pompa och elegant frasering av just Drottninghol- marna.

I fem opera- och oratoriesatser av Händel bevisades dels vilken lysande körtonsättare denne var, dels vilken glänsande och rikt varierad orkesterklang vi fick höra. De tre sångerskorna i trion Divine förtjuste publiken vid sitt senaste Uppsalabesök 2009; man hade nog för- väntat sig något liknande denna gång, men jag blev mest besviken. Inte på deras röstprestationer i sig, de var som vanligt ytterst säkra, rent av virtuosa. Men att förvandla soloarior till triosång, dessutom i speciella arrangemang, för endast tanken till att`originalet låter bättre´.

Fyra satser ur Glucks berömda opera Orfeo ed Euridice lämnade i stort sett samma intryck. Undantaget var den rent instrumentala sat- sen Ballo (Dans på de saligas ängder) där soloflöjt och stråkar åstadkom ett hänförande klangskimmer. Tre satser ur Rameaus Les indes galantes gav oss dels ett mycket bra tenorsolo sjunget av koristen Alexander Vesterberg, dels en blandning av snygg koreografi och bra solo- och körsång i sista satsens rondo.

Andra konsertavdelningen inleddes med satsen Air ur J S Bachs Orkestersvit nr 3, förmodligen ett sätt att få oss dåsiga och avslap- pnade inför kvällens godnattsaga. Nu hade nämligen både kör och orkester nattdräkter på sig ,och i scenens enda rekvisita, en stor trästol, hade "sagofarbror" Szendrö placerat sig för att berätta sin saga inför till synes måttligt intresserade korister.

H Purcells The Fairy Queen är egentligen ett slags poetiska/musikaliska kringkommentarer runt handling/personer i "En midsommarnatts- dröm". Stora bitar ur detta verk bildade andra konserthalvan och Thomas Szendrö fanns med för att vi skulle förstå sammanhangen där musiken kom in. "Sagofarbrorn" blev t.o.m. sångsolist när han manade oss att dämpa oss och sova. Godnattsaga, ja. Många roliga påhitt varvades med enkel men handfast koreografi, mjuk eller kraftfull klang av solister, kör och orkester. Som "midvinternattsdröm" var konsertens del 2 fullständigt tillräcklig, del 1 kändes märkligvärdigt nog som maskformigt bihang.