Mätning av D-vitamin opålitlig

När en annan metod används hamnar däremot färre än var tionde under gränsen för D-vitaminbrist. Det visar forskare vid Akademiska sjukhuset och Uppsala kliniska forskningscentrum, UCR, i en studie, som publiceras i den välrenommerade facktidskriften PLoS ONE.
– Även läkare och forskare med intresse för frågor kring D-vitamin inser nog för det mesta inte hur svårt det är att få tillförlitliga och jämförbara resultat när man mäter D-vitaminhalten i blodet, säger professor Karl Michaëlsson vid Akademiska sjukhuset och UCR.

Den nya studien har gjorts mot bakgrund av att D-vitamin blivit ett allt mer ”hett” vitamin. Att brist på D-vitamin ligger bakom skelettsjukdomen rakitis hos barn och bidrar till benskörhet hos äldre är visserligen känt sedan länge, men under senare år har D-vitaminbrist också kopplats till flera cancerformer, hjärtkärlsjuklighet och diabetes.
– Mot bakgrund av all denna forskning skulle man kunna tro att mätning av D-vitamin var något oproblematiskt, men så visar sig ingalunda vara fallet, säger Karl Michaëlsson.
Den nya studien omfattar 204 tvillingpar i Uppsala län, som lämnat prover för analys av D-vitaminhalten i blodet. Proverna har undersökts med tre olika mätmetoder.
Svaren på ett och samma prov blev mycket olika, beroende på vilken mätmetod som användes.

Den så kallade CLIA-metoden nvänds för rutinanalyser vid många laboratorier, bland annat vid Akademiska sjukhusets avdelning för klinisk kemi. Med den metoden visade provsvaret i 43 procent av fallen på D-vitaminbrist.
Med den så kallade HPLC-metoden däremot visade bara 8 procent av provsvaren för låga D-vitaminvärden.
Den tredje så kallade RIA-metoden gav värden däremellan och pekade på D-vitaminbrist hos 22 procent av deltagarna.
Men det rörde sig inte om så systematiska skillnader mellan de tre metoderna att det utifrån ett provsvar gick att räkna ut vad motsvarande provsvar skulle ha blivit om en annan testmetod använts.
– Tyvärr visar detta att man inte på ett enkelt sätt kan jämföra resultaten från olika forskningsstudier som använt olika metoder för att mäta D-vitamin i blodet. Därför blir det också svårt att dra säkra slutsatser om vad studierna egentligen visar, säger Karl Michaëlsson.

En del av D-vitaminet i blodet kommer från maten man äter, men det mesta har tillverkats i huden under inverkan av solljus. Förmågan att tillverka D-vitamin i huden bestäms i sin tur till stor del av ärftliga, genetiska faktorer.
– Det var därför vi valde att göra vår studie på tvillingar, som ju liknar varandra genetiskt.  Därför bör den testmetod som genomgående ger mest likartade provsvar inom ett tvillingpar vara den metod som är mest tillförlitlig, förklarar Karl Michaëlsson.
Den mest pålitliga metoden visade sig vara den så kallade HPLC-metoden. Den metod som gav största skillnaderna i provsvar inom tvillingparen var den för rutindiagnostik mest använda CLIA-metoden.
– Enligt min mening finns goda skäl för många laboratorier att ompröva vilken metod de ska använda för D-vitaminanalyser, säger Karl Michaëlsson.