Med blond kalufs i Teheran
Om jag vore tvungen att fly Sverige och efter en lång och oviss färd hamnade i Teheran, hur hade jag då agerat? En inte alltför vågad gissning är att jag, ensam i ett land vars språk och kultur är främmande, hade sökt mig till andra svenskar. Tryggheten av att någon förklarar vilka myndigheter som ska besökas när och hur och att kunna tala på sitt modersmål kan inte underskattas. Kanske skulle det till och med finnas en kyrkolokal med så där lutherskt kala väggar i svenskkolonin.
Men det som jag och många infödda svenskar skulle ta för en självklarhet möts med misstänksamhet när asylsökande i Sverige vill samma sak. Lagen om eget boende (EBO) som ger asylsökande rätt att söka boende på egen hand är omtvistad. Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu vill avskaffa den, riksdagsledamoten Veronica Palm (s) menar att "lagen om eget boende måste ses över", och även från moderaterna hörs liknande tongångar.
Gemensamt för motståndet mot EBO är att lagen anses innebära stora påfrestningar för de kommuner dit många asylsökande söker sig. Även integrationen påverkas negativt, anser kritikerna. Den stora kostnad som invandringen innebär för kommuner som Botkyrka, Södertälje och Malmö kan man inte blunda för, men det gör inte tvångsplacering mer rätt. Att behandla någon annan grupp i samhället på det sättet skulle aldrig accepteras.
Och tvärtom vad som ofta hävdas, påverkar EBO integrationen positivt. Sannolikheten att äga sin egen bostad eller ha ett jobb är högre bland dem som invandrat efter 1996 och som valt att utnyttja lagen om eget boende. Allt enligt en studie från Boverket publicerad i går.
Tryggheten i den egna språkliga och kulturella gemenskapen blir språngbrädan in i det nya samhället. Om man har ett ordnat boende och ett kontaktnät krymper avståndet till arbetsmarknaden. Sunt förnuft och goda principer leder till samma slutsats: låt människor bestämma själva, det blir bäst så. Både för blonda kalufser i Iran och för nyanlända i Sverige.
Så jobbar vi med nyheter