Ullsten var statsminister i den FP-regering som tog över sedan den borgerliga trepartiregeringen spruckit på kärnkraftsfrågan. Uppgiften var att lotsa fram en energipolitisk proposition som hade stöd av såväl FP som M och S. Men haveriet i kärnkraftreaktorn i Three Mile Island i Pennsylvania ryckte undan förutsättningarna och 1980 hölls den folkomröstning som länge kastade en skugga över svensk politik.
Givetvis skriver Ullsten också om ubåtskrisen hösten 1981 och den skatteuppgörelse över blockgränsen som genomfördes tidigare samma år. Men det mest läsvärda är ändå något helt annat.
Ullsten tillhör den generation av ”unga liberaler” som under början och mitten av 1960-talet dominerade en stor del av den offentliga debatten. En av de frågor som denna grupp satte på den politiska dagordningen var jämställdheten. Tonen angavs av Eva Moberg i artikeln Kvinnans villkorliga frigivning, i debattboken Unga liberaler 1960. Redan i rubriken sade hon två saker. För det första att kvinnan åtminstone delvis frigivits från de gamla könsrollsmönster där hon förnekades också de mest grundläggande rättigheter – att få ärva, att få högre utbildning, att söka alla slags tjänster också som gift, att rösta och bli vald. För det andra att detta ändå skett med ett förbehåll – att hon alltjämt skulle ta huvudansvaret för allt som gällde hem och familj.
Detta gick långt utöver de synsätt som tongivande socialdemokratiska opinionsbildare då uttryckte och slutsatsen var att kvinnans frigörelse också måste innebära förändringar för mannen. Tanken att bara kvinnan hade två roller var ohållbar – mannen måste ta samma del i ansvaret för hem och familj. Till skillnad från en del debattörer långt till vänster hade Moberg inget till övers för kollektivfostran och tog ställning för familjen som central för barnens trygghet och utveckling. Vad hon visade var att jämställdhet skulle stärka familjen i stället för att försvaga den.
Än i dag är detta provocerande för en del. Men de unga liberalerna fick gehör och kunde knyta an till en äldre generation som redan på 50-talet argumenterat för individuell beskattning, utbyggd barnomsorg, föräldraförsäkring och full rätt för kvinnor till förvärvsarbete. En informell allians mellan yngre liberaler och socialdemokrater (känd som Grupp 222), progressiva företrädare för näringslivet och tjänstemannafacken uppstod. Ullsten reflekterar tankeväckande över sambandet mellan olika bakgrundsfaktorer och ställer frågan om samma kritik mot de gamla könsrollerna hade kommit från andra håll om inte Eva Moberg och andra liberaler varit först.
Ingen vet naturligtvis säkert. Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, tog upp frågan för första gången i en rapport 1962. TCO började argumentera för särbeskattning 1964 – men Socialdemokraterna som parti lät sig inte övertygas förrän flera år senare. Individuell inkomstbeskattning infördes inte förrän 1971. Det gjorde att fler kvinnor gav sig ut på arbetsmarknaden och att småbarnsföräldrarnas villkor blev en stor politisk fråga. Först på 70-talet uppstod den socialistiska Grupp 8.
Vad hade hänt om anhängarna av fortsatt sambeskattning hade vunnit, om daghemsutbyggnaden i stort hade uteblivit och kvinnorna uppmuntrats att stanna i hemmen?
Det får vi aldrig veta. I Sverige var attityderna i borgerliga kretsar långt mindre konservativa än i till exempel Tyskland, näringslivet ropade efter kvinnlig arbetskraft, utbildningsväsendet expanderade och vänstervågen hade under 1960-talet ännu inte förstört samarbetsandan mellan arbetsmarknadens parter. Dessutom, påminner Ullsten, var Folkpartiet under lång tid det starkaste partipolitiska alternativet till socialdemokratin.
Allt detta i förening förändrade Sverige.