Med skilsmässa som lyckopiller?

Längtan efter trygghet och gemenskap är stark hos många. Men hur ser vägen dit ut? Finns det lösningar som är bättre än andra? För den som upplevt en svår skilsmässa är det lätt att drömma om kärnfamiljen.
Men endast mamma, pappa, barn är inget recept på lycka. Det vet alla de som lever i familjekonstellationer där kärleken sedan länge ersatts med någonting annat, som hålls ihop endast av pliktkänsla, vana eller rädsla för att bryta upp.

Därför bör också det kristna Claphaminstitutets uppmaning, som den formuleras på DN Debatt, att sätta upp ett folkhälsopolitiskt mål om att minska antalet skilsmässor förkastas. Artikelförfattarna sätter likhetstecken mellan barnens bästa och kärnfamiljen och hävdar att det inte spelar "så stor roll om vi föräldrar är kära i varandra eller inte." I värnandet av äktenskapet tänker man bort kärnfamiljens problem, men också vilken betydelse skilsmässolagstiftningen har haft för jämställdheten.
Att bara ignorera deras argument är dock att göra det lätt för sig. För äktenskapsivrarna och skilsmässoevangelisterna som ropar död åt kärnfamiljen gör samma misstag: de förenklar och förminskar. Människans behov av trygghet och gemenskap går inte att tänka bort. Även en skilsmässa som sker i största samförstånd innebär ett uppbrott från något slags trygghet och gemenskap.
Och det lämnar djupa spår, också när beslutet var rätt, när livet blir bättre efter att man gått skilda vägar. Även hos barn som har varit med om en lyckad skilsmässa, finns kanske en längtan efter den traditionella familjebilden.

Samma sak gäller förstås också omvänt: lika lite som det går att lagstifta eller tänka bort något så grundläggande som gemenskap, lika lite går det att jämställa begreppet med äktenskap mellan man och kvinna. Claphaminstitutet gör rätt som bekymrar sig om barnen, men fel som tror att lösningen alltid heter kärnfamilj. Det var länge sedan som tvåsamheten var det enda socialt accepterade sättet att leva sitt liv. Och tur är väl det. För det var en ordning som låste fast både mannen, som försörjare, och kvinnan, som den försörjda.
Dagens moderna samhället ställer helt andra krav och erbjuder andra möjligheter. Men behovet av trygghet och gemenskap, det består.