Men hon kan tydligen tala så folk förstår!

Margot Wallström höll fast vid sitt nej. Att Carin Jämtin backar undan efter hårdlanseringen för ett par veckor sedan är mera förvånande. Vad som har avskräckt henne från att löpa linan ut och ta strid för partiledarposten är oklart. Men resultatet blir att det plötsligt bara är Mona Sahlin kvar.
Till skillnad från Margot Wallström vill Mona Sahlin ha jobbet. Hon besöker varje tv-soffa hon kan, sätter sig villigt i radiostudion och skriver artiklar flitigt. Med den erfarnes rutin duckar hon enkelt för standardfrågan - vill du bli partiledare? - och ger sig i stället ut i sakpolitiska debatter, helst i favoritgrenen: attacker på moderaterna.
Resultatet har ändå blivit magert. Uppenbarligen har många socialdemokrater haft så svårt att föreställa sig Mona Sahlin i toppen att de med dårars envishet (uttrycket känns ovanligt passande) har nominerat en kandidat som i flera år förklarat att hon inte är intresserad av jobbet. I de fall Sahlin förekommer bland s-distriktens nomineringar är det vid sidan av de båda andra kandidaterna.
Motståndskrafterna var, som bekant, starka redan för tolv år sedan. Men den här gången lär Mona Sahlin ha stenkoll på vilket kort hon använt för att köpa blöjor och toblerone.

Det Mona Sahlin har gemensamt med nejsägarna Jämtin och Wallström är att det talas väldigt lite om vilken politisk riktning partiet skulle få under hennes ledning. Enligt hennes anhängare tycks det vara framför allt en egenskap som gör Sahlin till en bra s-ledare: Hon talar så att folk förstår.
Okej. Men vad har hon åstadkommit politiskt? När Mona Sahlin kandiderade förra gången var hon förvånansvärt erfaren för sina 38 år, men ändå enligt gängse definitioner "ung och lovande". Nästa år fyller hon 50 år och har tillbringat nästan hela sitt vuxna liv i politikens absoluta toppskikt, varav de senaste åtta åren som minister. Men när jag frågar runt efter hennes politiska avtryck möts jag av en märklig tystnad.
På näringsdepartementet blev hon väl mest känd som biträdande pratminister (Björn Rosengren var ohotad kung i den grenen). Hon har också varit ansvarig för integrationspolitiken, och alla som anser att den varit framgångsrik kan räcka upp en hand. Mest ihågkommen lär hon bli för den märkliga utnämningen av Masoud Kamali som integrationsutredare, något som förpestade svensk integrationsdebatt under flera år. Sahlin försvann från integrationsfrågorna och hennes efterträdare Jens Orback såg till att hålla sig på armlängds avstånd från utredningen.
Som samhällsbyggnadsminister - ingen dålig titel! - fick hon bostadsfrågorna på sitt bord. Redan 1998 hade Mona Sahlin inlett "storstadssatsningen" för att få bukt med bostadssegregationen. Sju år senare lovade hon (DN 20/10 2005) att starta ett antal utredningar för att åstadkomma resultat längre fram. Även hennes avtryck i energipolitiken känns magert.

Kanske är det just detta som gör henne så passande som s-ledare. Ett parti utan nya idéer får en ledare som kan prata på ändå.