Det visar helt nya uppgifter från den så kallade PIVUS-studien i Uppsala, som på måndagen för första gången presenterades vid en workshop i Universitetshuset i Uppsala kring miljöföroreningar och fetma.
– Våra nya data ger ytterligare stöd för hypotesen att olika hormonstörande miljögifter kan bidra till uppkomsten av fetma, säger Lars Lind, professor i medicin vid Uppsala universitet och huvudansvarig för PIVUS-studien.
PIVUS-studien omfattar drygt 1000 70-åriga kvinnor och män i Uppsala, som lämnat blodprover och genomgått en hel rad av undersökningar, bland annat med en speciell röntgenmetod för att mäta mängden kroppsfett.
De nya analyserna visar att det finns ett nära samband mellan de båda långlivade organiska miljögifterna DDE och HCB i blodet och mängden kroppsfett.
Hos den femtedel av kvinnorna och männen som hade mest kroppsfett var DDE-halten i genomsnitt nästan dubbelt så hög som hos den femtedel som var magrast. Sambandet var liknande för HCB, om än inte lika tydligt.
Men kan inte de förhöjda halterna av miljögifterna i blodet bara vara en följd av att redan feta personer kan lagra upp mer av de fettlösliga långlivade miljögifterna i sitt kroppsfett än vad magra personer gör, gifter som sedan fortlöpande släpps ut i blodet?
– Nej, sambandet är betydligt mer komplicerat. När det gäller flera andra fettlösliga miljögifter ser vi inga samband alls mellan halterna av dem i blodet och mängden kroppsfett, säger Lars Lind.
En första preliminär analys visar också en koppling mellan DDE-halten i blodet och det så kallade metabola syndromet, som kännetecknas av förhöjt blodtryck, bukfetma, förhöjda blodfetter och störningar i insulin- och blodsockernivåerna.
– Med stigande nivåer av DDE i blodet ökade också risken för att ha något av dessa kriterier på det metabola syndromet. De som inte uppfyllde något enda av kriterierna för det metabola syndromet hade också lägst halter av DDE i blodet, säger Lars Lind.
PIVUS och andra liknande studier kan aldrig bevisa att samband man upptäcker är orsakssamband. Och ingen forskare skulle ens drömma om att göra en prövning på människor, liknande dem som görs för läkemedel, för att se om personer som tillförs olika miljögifter lägger på sig mer kroppsfett.
– I stället kommer vi att gå vidare och undersöka hur de misstänkta miljögifterna från PIVUS verkar i experiment på odlade celler och i djurförsök, säger docent Monica Lind, toxikolog vid Arbets- och miljömedicin vid Akademiska sjukhuset och initiativtagare till Uppsalamötet.
Lars Lind framhåller att de nya rönen inte kullkastar den gamla sanningen att fetma är en följd av att man äter fler kalorier än vad man förbrukar.
– Men mycket talar för att flera olika miljögifter kan störa olika hormonsystem och påverka antalet fettceller så att upplagringen av detta energiöverskott som extra fett blir mer effektiv samtidigt som förbränningen av fett försvåras.
– På så sätt bidrar de både till att underlätta viktuppgång och till att göra det svårare att gå ner i vikt, säger Lars Lind.
På sikt hoppas Lars och Monica Lind att denna forskning, genom ökad kunskap om och bättre kontroll av olika miljögifter, ska ge upphov till nya sätt att förebygga fetma, diabetes och andra störningar som ökar risken för bland annat hjärtkärlsjukdomar.
– Risken för att få i sig vissa miljögifter som kopplats till fetma, som bisfenol A, kan individen dessutom själv påverka genom att till exempel undvika att äta burkmat och mat i plastförpackningar. Dessutom är halten av miljögifter i allmänhet lägre i kravodlade livsmedel, säger Monica Lind.