Vi är i simhallen en iskall lördag i januari. Barnen är förväntansfulla. Maxi hoppar upp och ned av upphetsning. Mini drar i min arm.
- Jaha, vad kul det här ska bli, säger jag och menar det. I teorin i alla fall. I praktiken känns det inte helt bekvämt att strosa runt i bikini i kombination med en hudfärg som verkar ha ingått en hemlig pakt med det vita kaklet. Det går inte att se vad som är vad. Tur att läpparna har lite färg i alla fall, lilablå.
Jag doppar tån. Fasen vad kallt det är. Det måste vara något fel på värmeanläggningen, tänker jag.
- Mamma det är kallt! säger Mini.
- Nej då, säger jag och tar ett försiktigt steg ned i vattnet.
- Åh vad skönt det är! fortsätter jag sammanbitet.
Inte hacka tänder inte hacka tänd…
- Nu ska vi åka vattenrutschkana, meddelar Maxi.
Åh nej.
Mini tycker plötsligt inte att vattentemperaturen är något problem längre och vill också åka. Jag och min man tar en unge var och går upp för trappan mot vattenrutschkanan. Men hjälp. Det är inte någon gullig liten rutschkana med en glad krokodil på, som jag sett framför mig. Det är ett stup rakt ned i ett rör. Ett döds-rör är vad det är! Kylan är som bortblåst och ersatt av rädsla, men jag kan inte visa mig svag nu. Jag vägrar bli en sådan där mesig morsa som säger "Det där får ni göra med pappa, mamma vågar inte".
- Men kom då mamma! Maxi står redo. Det finns ingen återvändo nu. Jag sätter mig ned med Maxi och väntar på att den lilla lampan ska slå om till grönt. Jag gör ett mentalt korstecken. Mitt hjärta drar av ett trumsolo.
Herregud.
Lampan slår om.
Nu.
Vi flyger fram som två pistolskott. Båda skriker. Maxi av glädje. Jag av ren och skär skräck. Så fort vi slagit i vattenytan säger Maxi:
- En gång till!
Vi åker. Åker. Och åker igen. Jag börjar trubbas av nu, tror inte längre att jag ska dö och jag har äntligen fattat hur jag ska bromsa farten.
Vi sitter i bilen på väg hem efter två timmar i ett rör. Det är knäpptyst, barnen stirrar tomt framför sig, fullkomligt slutkörda. Jag småler för mig själv. Tänker att jag innerst inne visste att jag inte var någon mesig morsa. Jag klarar vad som helst. Döds-rör, bring it on bara! Maxi avbryter mitt i egoboosten.
- Mamma, på Gröna Lund, där finns det ett fritt fall. Man ramlar rakt ned och...
Jag hör mig själv som i en dimma.
- Den vill pappa gärna åka.