Arbetsgivarna har rationella skäl att avstå från att anställa om risken bedöms som för hög i förhållande till priset. Ofullständiga gymnasiebetyg tillhör riskmomenten, medan de svenska ingångslönerna gör att priset ligger i världstopp.
Folkpartiledaren Jan Björklund lyfte frågan om ungdomsarbetslösheten vid partiets riksmöte i helgen. Och han valde sänkta ungdomslöner som första punkt (före en reformerad lag om anställningsskydd) på sin åtgärdslista för att ge unga jobb. Alla under 23 år bör kunna få ett första jobb med 75 procent av ingångslönen, anser han.
Ska man som minister lägga sig i lönebildningen (och det ska man normalt inte) var detta ett bra tillfälle. I salen satt 700 kommun- och landstingspolitiker som snart kommer att behöva anställa en stor del av ungdomarna. De stora pensionsavgångarna i skola, vård och omsorg har just inletts.
Sänkta löner är fel väg att gå, anser en rad fackliga organisationer i sina reaktioner på Björklunds utspel, mer av omsorg om sina egna medlemmar och deras löner än om ungdomar utan jobb. Satsa på utbildning i stället, säger man. Och ingen däremot. Allra minst Jan Björklund. Men alla skolreformer som genomförts måste få sätta sig först, och under tiden väntar hundratusentals på sitt första jobb.
Det är naturligt att gång på gång återkomma till ingångslönerna. Det är vad som återstår när Sverige jämförs med andra länder på punkt efter punkt i jakten på svar om ungdomsarbetslösheten. Utom i Danmark, men där har man ett omfattande system med lärlingslöner i stället.
Det går att nå lokala lösningar mellan fack och arbetsgivare. Det gjorde Teknikföretagen i november 2010. Ett avtal om yrkesintroduktion tecknades (75 procent av minimilönen för anställda under 25 år) ”för att säkra medlemsföretagens kompetensbehov och bidra till att minska ungdomsarbetslösheten”. Den fackliga motparten var IF Metall, med en viss Stefan Löfven som ordförande.