”Mina hundar är mitt stora intresse.”

”En period hade vi fyra cairnterriers, då jag höll på med uppfödning. Att se en valpkull födas och sedan följa valparnas utveckling de första åtta veckorna var en fantastisk upplevelse. Nu räcker det med två, Ruffa är tio och Dessie, hennes dotter, är fyra. Jag har ända sedan jag var liten varit förtjust i hundar. De betyder mycket för mig och är mitt stora intresse. De finns alltid här hemma, har man varit borta och kliver innanför dörren blir de jätteglada och det finns få saker som slår känslan av att bli så välkomnad. Just mottagandet är värdefullt. Ibland kan man komma hem och det har kanske inte gått bra med det man gjort under dagen, man kan vara allmänt dyster och så gör de mig på så bra humör igen. Folk säger att man blir bunden men man får väga för och emot. För min del är det värt det. Att ha hund har även en social sida. Man lär känna mycket folk på hundpromenaderna, såna man aldrig skulle prata med annars. Hundvärlden är öppen och välkomnande, jag träffar alla sorters människor och får en trevlig pratstund. Ruffa, Dessie och jag har ett samspel som är ständigt pågående. När jag sitter i tevesoffan vill de vara med, det visar de tydligt genom att sätta upp tassarna på mitt knä. Då ska man lyfta upp dem och klappa och gosa med dem. Cairnterriers är alla olika som individer, Dessie är den mest sociala jag träffat. Alla hon känner igen rusar hon fram till och vill slicka i ansiktet. Ruffa tycker å andra sidan att klapp och gos är överskattat. De förstår mycket, genom att läsa av tonfall och kroppsspråk. Till exempel om jag plockar fram en gurka som de älskar i köket, då kommer de springande. Eller när jag ska gå ut och tömma komposthinken, då reagerar de blixtsnabbt, för då vet de att de får följa med. De är med i all planering, som när vi ska resa bort. Då frågar vi oss, jag och min man, om de kan följa med som vilken familjemedlem som helst. Men jag har lite svårt för de som förmänskligar sina hundar. Jag skulle aldrig kalla mig ”mamma” i stället för ”matte”.