Ministern med matjord i fickorna
Alla prognoser är entydiga. Sveriges ekonomi är urstark. Allt talar för mycket starka statsfinanser under de närmaste åren. Lägg därtill att arbetslösheten sjunker - vilket innebär att fler kommer att betala skatt. Med färre arbetslösa minskar samtidigt trycket på statsutgifterna.
Det finns sedan ett antal år ett överordnat överskottsmål för den ekonomiska politiken. Statsfinanserna ska visa ett överskott motsvarande två procent av bruttonationalprodukten (BNP) under en konjunkturcykel.
Enligt Ekonomistyrningsverkets senaste prognos kan det finansiella överskottet komma att växa till nära två procent av BNP år 2010.
Mot den bakgrunden är det inte alldeles överraskande att röster börjar höjas för att det skulle vara dags att börja tumma, eller kanske snarare tulla, på överskottsmålet.
Svenskt näringslivs vd Urban Bäckström argumenterar för att man med strategiska och strukturella skattesänkningar ska skapa förutsättningar för att med därav följande dynamiska effekters hjälp ytterligare kunna stärka ekonomin.
Det är en nästan oanständigt förförisk och frestande tanke. Icke desto mindre bör den avvisas - vilket inte alls innebär att överskottsmålet ska vara hugget i sten och höjt över all diskussion.
Men för överskådlig tid talar allt för att det bör behållas intakt.
Borgerliga regeringar har tidigare misslyckats/haft otur med statsfinanserna. Det har ett uppenbart politiskt värde om Alliansen kan möta väljarna år 2010 med statsfinanserna i god ordning.
Man kan inte heller direkt säga att konjunkturskälen skulle tala särskilt starkt för den ytterligare stimulans av ekonomin som omedelbara ytterligare skattelättnader skulle innebära.
Det tredje skälet är nog det som väger tyngst på några års sikt. Det handlar om demografin. Om det inte redan börjat kommer Sverige inom de närmaste åren, liksom flertalet europeiska
länder, att få uppleva det ökade tryck på de offentliga utgifterna som en åldrande befolkning ofrånkomligen innebär. Det blir nog från alla synpunkter bättre, och humanare, om den utmaningen kan mötas med ett utgångsläge där statsfinanserna är starka och panikåtgärderna kan minimeras.
För egen del minns jag i sammanhang som dessa, med en lätt rysning, Riga i september 1992. Det var där jag råkade vara när den dåvarande Bildt-regeringens kronförsvar bröt samman och marginalräntan gick upp till 500 procent.
- Hoppsan, sade en lettisk vän med mild men spefull ironi. - Jag som trodde att det var vi som var bananrepubliken ...
Det är långt till något liknande i dag - men vem vågar för all framtid utesluta risken för en upprepning?
Så jobbar vi med nyheter