Videon är inte längre tillgänglig
Sri Lanka, 26 december 2004
På en strandterrass i surfparadiset Unawatuna på Sri Lanka äter Johanna Schalk och sambon Thorsten Muley frukost med barnen Ian, 8 månader, och Ivo 2,5 år. Det är första morgonen på deras slappa strand- och baddagar under Sri Lankasemestern med Johannas syskon.
Av någon anledning samlas många människor framme vid terrassens kant. När de plötsligt viker undan förstår Johanna och Thorsten omedelbart varför. Hela havet lyfts mot horisonten. Frukostgästerna börjar skrika. GO, GO, GO, GO! Panik utbryter. De förstår att de måste fly. Thorsten vill leda familjen bort från det trapphus han är säker på skulle bli deras död. Han minns ett låst galler halvvägs upp och ser framför sig hur familjen drunknar när vattnet väller in. De överger barnvagnen och ger sig iväg på sidan av huset med varsitt barn i famnen. Då kommer vågen. Johanna och sonen Ian hamnar bakom Thorsten och Ivo. Hon dras ned med huvudet under vattnet.
Var det här mitt liv? Var det klart nu? Var det så här jag skulle dö? Tankarna rusar. Aldrig hade hon trott att döden skulle komma så här snabbt.
I radhusområdet i Knivsta lyser julbelysningen upp decemberkvällen. Bröderna Schalk, som två år efter tsunamin fick en lillebror i Itze, pratar fotboll och äter lussekatter. Johanna Schalk och Thorsten Muley visar bilderna från Sri Lanka. Efter katastrofen valde Johannas syskon att resa hem, medan Johanna och familjen stannade hela semestern ut – men inte vid havet. De upplever i dag att det var rätt beslut. På bilderna leker barnen med elefanter.
– Jag tror att det var bra att vi och inte minst barnen fick andra minnen med oss hem. Mina syskon for mer illa hemma, säger Johanna.
Thorsten står i vattnet med sonen Ian i famnen och ser sambon Johanna försvinna under vattnet tillsammans med Ivo. En minibuss skjuts av vattnets kraft rakt mot Johanna och Ivo. De kommer att dö, tänker Thorsten. Trycket från vattnet är för stort för att han ska kunna pressa sig tillbaka de fem, sex metrarna som håller på att skilja familjen åt för evigt.
Men plötsligt får Johanna fäste i något. Hon kommer upp med huvudet ur vattnet som når sin topp och börjar sjunka undan. Minibussen sugs ut. En man på ett tak lyckas sträcka sig efter Ivo och tar upp honom. Johanna, Thorsten och Ian räddar sig på en upphöjning, kanske en brunn. Johanna har sårskador på kroppen – men de lever. Sedan paradisfrukosten på terrassen har det gått några få minuter. De tittar på varandra för att förstå vad som hänt. Men de förstår inte.
De får ned sonen Ivo från taket och flyr vidare upp på en kulle med många andra. Här finns svårt skadade och chockade, men det är märkvärdigt tyst. Men så börjar ropen. De försvunnas namn ropas ut i förtvivlan. Högre och högre. Om och om igen.
Efter katastrofen hjälpte familjen Schalk-Muley de drabbade genom att ge pengar och handla det som behövdes. Behoven var enorma. De hade tur som befanns sig på den strand de gjorde. Ett korallrev utanför tog mycket av vågens kraft. Två kilometer bort dog tusentals. Där hade revet tagits bort för att kunna släppa in båttrafik till hamnen. Det släppte även in tsunamin.
Över 35 000 människor dog på Sri Lanka. De små marginalerna som räddade familjen har gett en ny syn på tillvaron.
– Jag har alltid varit godtrogen, men nu har jag ett annat säkerhetstänk. Jag vet att katastrofen kan komma och känner mig inte odödlig längre, säger Johanna Schalk.
Under den första tiden i Sverige blandades mardrömmar med enorm glädje.
– Jag minns att jag kunde stå i duschen och börja gråta över att jag och familjen levde, säger Johanna Schalk.
Minnet av skriken på terrassen. Go, Go, Go, Go! Satt kvar länge, berättar hon.
Johanna och Thorsten är noga med att de inte vill framstå som offer. De klarade sig och de kunde återvända till trygga Sverige. Kanske finns en känsla av skuld inför dem som förolyckades eller förlorade närstående. Johanna berättar om en kvinna hon mötte i skogen omedelbart efteråt. Hon hade förlorat sitt barn. Johanna och Thorsten stod där med båda sina.
– Det kändes bara så konstigt att stå där vid henne när vi klarat oss, säger Johanna.
Men livet har gått vidare, med vissa sviter. En klar reservation för strandliv finns där.
– Minnena skjuter genom huvudet när man är vid havet, säger Thorsten.
Under 10-årsdagen efter tsunamin kommer de vara upptagna med andra bestyr. De ska gifta sig tre dagar senare.
– Vi träffades för 20 år sedan då, säger Thorsten Muley.