Minnesmärken låter känslorna vara kvar
KRÖNIKA. Nej, det var inte bättre förr. Även om många hävdar det. När min mamma dog var jag elva år. Vi bodde i Sundsvall och hon begravdes i en familjegrav i Stockholm. Och det var 40 mil dit.
Foto:
Avståndet gjorde att det inte blev särskilt många besök vid graven. Att säga till farsan: "Hörrudu, jag tycker vi ska ta oss en tur till Solna norra begravningsplats", var helt osannolikt. Vi som överhuvudtaget hade svårt att prata om att hon var död.
Eller som tonåring, när man åkte med kompisarna till Stockholm för att shoppa och roa sig, att då be dem hänga med till den oändliga kyrkogården var en minst lika främmande tanke.
Strategin genom alla år blev att intala mig att det är meningslöst att gå till en grav. Att det bara var en tom ritual.
Och med den strategin dog också minnen av min mamma. Att försöka glömma blev i stället bästa sättet att bearbeta sorgen.
Om digitala minnesplatser av något slag hade funnit på 1970-talet skulle det ha underlättat. Att på kvällarna kunna sitta på mitt rum och skriva om henne, läsa vad andra skrivit, titta på bilder och låta känslorna få existera i stället för att trycka undan dem, hade varit härligt.
Även om det inte slår, IRL (in real life), just det där att med andra människor i verkliga livet tillsammans minnas en bortgången person. Men så stor som sorgen kan bli, går det inte alltid att räkna med att andra ska orka med eller ha tid så ofta som de behövs.
Då är det nödvändigt att hitta sina egna små minnesplatser för att stå ut med sina känslor, inte minst för barn och ungdomar.
Att behålla sina fina minnen av en avliden människa gör henne åtminstone lite levande. Och vi är många i dagens samhälle som bor långtifrån en grav.
Så jobbar vi med nyheter