Mona Sahlin tänkte rätt
Ändå tänkte Mona Sahlin rätt, både sakpolitiskt och taktiskt. Trots höga opinionssiffror väntar sig ingen att socialdemokraterna ensamma ska kunna få majoritet i riksdagen. Och att samtidigt få stöd för en socialdemokratisk minoritetsregering från både vänsterpartiet och miljöpartiet är vanskligt - miljöpartiet vill ha inflytande på riktigt och partiets utveckling de senaste åren öppnar möjligheter till samarbete också med alliansen.
Mona Sahlin måste alltså välja ett samarbetsmönster som kan garantera majoritet i riksdagen och som sakpolitiskt är attraktivt för de mittenväljare som brukar avgöra svenska val. Och om ingen sida får majoritet, men Sverigedemokraterna kommer in, så måste hon ha möjlighet att samarbeta i mitten utan att bindas av vänsterpartiet.
Sahlins val att satsa på på tvåpartisamarbete med miljöpartiet fram till 2020 och med sikte på koalitionsregering 2010 var därför klart, logiskt och genomtänkt. Den gemensamma presskonferensen förra onsdagen skulle visa vad som gäller. Och den vecka som just gått, med partiledardebatt i tv och i riksdagen och därtill två särskilda debatter mellan Sahlin och Fredrik Reinfeldt skulle ha trumfat in budskapet att det nu fanns ett slagkraftigt alternativ till alliansregeringen, klart att ta över så snart väljarna tillät.
Men det höll alltså bara i två dagar. LO och partidistrikten revolterade. Sahlin måste ha insett vilka stämningar som fanns men räknat med att protesterna skulle komma av sig genom det klara besked hon gav ihop med miljöpartiets språkrör. Hon räknade fel och tvingades till en snöplig reträtt - samtidigt som hon ändå försöker hålla fast vid de ståndpunkter i sakpolitiken som nyss gjorde vänsterpartiet otänkbart som partner.
Sahlin felbedömde sin auktoritet inom partiet. De partiaktivister som stjälpt tvåpartisamarbetet gör andra felbedömningar.
För det första tycks många alltjämt tro att socialdemokraterna kommer att kunna regera ensamma och vill inte ha med det "halvt borgerliga" miljöpartiet att göra.
För det andra förtränger man hur den politiska och ekonomiska verkligheten förändrats genom internationaliseringen och de världspolitiska omvälvningarna sedan 1980-talets slut. Många vill tro att bara socialdemokraterna får regera så blir allt "som förr". Vänsterpartiets retorik motsvarar i hög grad denna verklighetsbild - medan Mona Sahlin vet att den aldrig kan omsättas i fungerande politik.
För det tredje brister insikterna om vänsterpartiet. Man utgår från att partiet, om socialdemokraterna inte får egen majoritet, verkligen är berett att ta ansvar i regeringsställning med allt vad det innebär av att behöva stå för åtgärder som kan vara impopulära. Men ett parti som inte vill acceptera de restriktioner som "kapitalismens logik" lägger på de politiska besluten kommer att få mycket svårt att klara omställningen från opposition till en kraft som bär upp det rådande systemet. Mona Sahlin och många andra inser detta, och drar slutsatsen att när en koalitionsregering nu ter sig ofrånkomlig så måste man han en annan partner.
Det skulle överraska mycket om vänsterpartiet efter det som nu hänt med bevarad enighet skulle kunna acceptera de krav för den ekonomiska politiken som Mona Sahlin alltjämt vill hålla fast vid. Vad upproret inom socialdemokratin lett till är snarare en situation där vänsterpartiet kan samla poäng och nya väljare medan socialdemokraternas trovärdighet försvagas. Och inom miljöpartiet, som vunnit poäng på att bli mer som "de vanliga" partierna måste tveksamheten om det långsiktiga samarbetet med socialdemokraterna växa.
Så jobbar vi med nyheter