I Europa försöker tunga politiker vinna röster på att bortförklara finanskrisens orsaker, tyvärr inte helt sällan med främlingsfientliga undertoner. Och i USA, vars befolkning med jämna mellanrum beskylls för att ha ytterst lite kunskap om omvärlden, kan presidentvalet i november komma att avgöras på utrikespolitik, då insatsstyrkan i Afghanistan står högt upp på den inhemska dagordningen.
Det sistnämnda är ingen slump. För det första tilltalar kriget den amerikanska självbilden, eftersom invasionen legitimerar USA:s roll som stormakt och hela världens beskyddare. För det andra passar det Barack Obamas valkampanj som handen i handsken. Afghanistankriget tar inte bara fokus från hans kritiserade sjukvårdsreform. Det är även en fråga där han har ett övertag gentemot sin troliga utmanare Mitt Romney.
Därför var det ingen tillfällighet att Obama förlade sitt så kallade överraskningsbesök i Afghanistan till den 2 maj – årsdagen för Usama bin Ladins död. På så sätt understryker han att det var under hans ledning den ökände al-Qaida-ledaren mördades. Genom att i samma veva underteckna det strategiska partnerskapsavtalet, som definierar de fortsatta amerikansk-afghanska relationerna, betonar han att USA:s inte alltid så populära närvaro i Afghanistan kommer att avvecklas med förnuft. Kanske inte 2014, som det var bestämt, men så snart amerikanerna har avsluta vad de har påbörjat. Eller i klartext: USA lämnar inte Afghanistan förrän al-Qaida är förpassat till historieböckerna.
Dock slutar USA:s ambitioner inte där. Efter 2014 ämnar USA samarbeta med Afghanistan i minst tio år. Även om rykten talar om kontaktförsök mellan USA och delar av talibanrörelsen ska talibanerna inte tro att de kan ta över makten på egen hand så fort de amerikanska trupperna har lämnat landet. Det budskap Obama vill förmedla är att minsta försök att bygga upp en fundamentalistisk diktatur kommer att slås ner.
Obama kallar det för att ”avsluta jobbet”. Om det går som han har tänkt sig säkrar det honom ytterligare fyra år i Vita huset.