En man i keps och ledig klädsel kommer till entrén. Det är varmt ute och han har rest från Hudiksvall till Uppsala. Han ler lite stressat och presenterar sig som Jon Wallner. Samma Jon Wallner som uppträdde i årets Talang på tv 4 och fick Bert Karlsson att gråta. Han har blivit en efterfrågad artist, men vägen dit har varit allt annat än lätt.
Född och uppvuxen i Uppsala började Jon Wallner ägna sig åt musik redan som sexåring. Piano och blockflöjt var några av de första instrumenten som lockade. Musiken fanns redan i familjen, mamman och systern sjöng, och pappan och bröderna spelade olika instrument.
– Jag är improvisationsmusiker och uttrycker mina känslor med musik, som också är min kanal för överlevnad. Inspirationen kommer inifrån.
Jon Wallner har alltid många musikprojekt på gång, han skriver både text och musik. När han försöker beskriva vad musiken betyder för honom är det som om han pratar om en person som har hjälpt honom genom livet. Får han inte ägna sig åt musik kommer abstinensen.
Det fanns perioder när musiken betydde mer, när annat var svårt och oförutsägbart. Tio år gammal skilde sig Jon Wallners föräldrar och han började som ny elev på Vaksalaskolan. Han var annorlunda, osäker på sig själv, duktig i skolan och bar kläder olik andras. För detta blev han retad, ibland till och med mobbad. Inte av alla men det fanns alltid någon översittare. Jon visade inte sina känslor öppet, sa aldrig ifrån till sina plågoandar och fylldes till slut med frustration.
– Jag var osäker som person och det var lätt att trycka till mig. Är man osäker speglas det på omgivningen och man blir behandlad därefter.
13 år gammal började Jon dricka alkohol. Han beskriver den första berusningen som ”att sätta nyckeln i låset”, och för första gången på länge kunde han slappna av och känna sig trygg.
Den känslan stannade inte kvar. Jons ansikte ändras en aning när han berättar om denna period, en rynka mellan ögonbrynen blir synlig, och avslöjar en jobbig tid i livet.
– Jag tålde inte alkohol, vare sig fysiskt eller psykiskt. Inte då och inte nu. Jag blir väldigt personlighetsförändrad, från att vara snäll omvandlas jag till en dryg, otrevlig, provocerande och allmänt jobbig person. Trots allt detta fortsatte jag att dricka.
Problemen och tonårsrevolten tog fart. En skamlös klädstil kombinerades med destruktiva beteenden så som att bränna sig med cigaretter. Vid 22 års ålder fick Jon en bukspottsinflammation med 50 procents chans att överleva. Han slutade med alkohol i nio månader. Sjukdomen ledde till depression, viktras och att han kände sig utanför i sociala sammanhang.
– Jag kände mig utanför och ville bara må bra. Jag tyckte att jag var värd det. Än en gång blev alkoholen en tillflyktsort.
Jon började dricka receptbelagd hostmedicin. Samtidigt sökte han vård även för sin depression och fick lugnande tabletter utskrivna, som han i sin tur började kombinera med hostmedicinen. Blandmissbruket växte och blev värre.
– Det är en livsfarlig kombination och att jag lever är helt sjukt. Jag trodde att hjälpen jag behöver fanns i mediciner.
Jon Wallner är noga med att påpeka att han aldrig har varit sprutnarkoman, utan använt mest tabletter. På frågan om han har varit en drogmissbrukare skrattar han högt och tillägger att det är omöjligt att veta hur många kilo olika preparat han har tryckt i sig, allt från kokain till amfetamin.
Familjen som alltid har stöttat Jon tog hårt på hans missbruk, kämpade för honom, men gav till slut upp. Att förklara varför familjen vänder ryggen till är svårt, men Jon menar att det var en av händelserna som väckte liv i hans undermedvetna och han började förstå allvaret i situationen.
– När jag var en aktiv missbrukare gjorde jag som jag ville. Det spelade ingen roll vad någon sa och det enda man kan göra mot en sådan person är att vända dem ryggen. Jag märkte att det inte fanns någon där som jag kunde beklaga sig för. Jag hade fortfarande kontakt med min familj men de slutade att vara medgörliga, slutade låna ut pengar, ville inte skjutsa mig och markerade klart var de stod.
Efter skilsmässan från ex-frun stod Jon hemlös. Socialen rådde honom att ta in på ett missbruksboende i Ulleråker. Jon följde rådet och insåg att under den tiden i livet var det mesta mörkt. Han varken duschade eller borstade tänderna på tre månader, utan väntade på att dö.
– När jag väl hade slutat att vänta på döden klickade det till i mitt undermedvetna och jag sökte akuthjälp på Akademiska sjukhuset. De skickade mig till ett LVM-hem, för avgiftning. Där hamnade jag i psykos i tre månader för att avgiftningen gick för snabbt. Det är jag tacksam för i dag.
Efter avgiftningen skickades Jon till ett gruppboende i Gottsunda, från vilken han blev hämtad av sin storebror, Johan Wallner, som tog honom hem till sig i Torsåker. Tillsammans med brodern lyckades Jon förbli både drog- och alkoholfri i ett halvår. När han väl började missbruka igen hade Jon fått se lite av det nyktra livet och mått bra. Då, för första gången, sökte Jon Wallner aktivt hjälp. Han skickades till ett behandlingshem i Hudiksvall och har varit där ändå tills för någon månad sen.
Även på behandlingshemmet i Hudiksvall hamnade Jon i psykos på grund av den snabba avgiftningen. När han väl kom ur psykosen köpte han en gitarr och en cd-spelare och återupptog sin musik.
– Jag spelade mycket för andra boende på behandlingshemmet. Det var min terapi. En vän på hemmet tyckte att jag var bra och anmälde mig till Talang 2011.
Jon skakar på huvudet i ett försök att förstå vad det är som har gjort honom populär, och berättar skrattande om nervositeten som nästan gjorde att han åkte tillbaka hem utan att ha provspelat.
– Det var värre än att gå till tandläkaren, men så fort jag kom upp på scenen släppte nervositeten och jag kände mig självsäker. Det var nog därför jag fick så positiv respons. Det, och att jag var ärlig med mitt missbruk. Folk verkar vilja ha raka puckar.
Låten som Jon sjöng på Talang skrev han några veckor före audition. Samma låt fick Bert Karlsson att börja gråta och den händelsen är overklig, likaså framgången, menar Jon.
– Ju bättre det går, desto mer känner jag att kändisskapet inte är det viktiga. Det kanske låter som skitsnack men det är så, det finns andra viktiga saker i livet, så som utveckling. Att sitta i någon bubbelpool känns helt meningslöst.