Mycket om självständighet - lite om nära relationer

Ett barn blir till ? det var så den här artikelserien inleddes.
Ett helt nytt liv börjar. Inte minst för föräldrarna. Snart vet man inte längre vem man var innan. Att vara mamma och pappa är en del av ens nya, vuxna identitet. Den går aldrig över. Förälder är man livet ut.
Och ändå går ju alltsammans ut på vi ska lämna varann. Åtminstone i vår kultur; självständighet kommer mycket högt upp på listan när svenskar värderar vad som är viktigt att lära sina barn.
Så hur gör man?
Jag söker upp läkaren och psykoanalytikern Björn Wrangsjö och ber om hjälp. I snart trettio år har han arbetat med barn och ungdomspsykiatri, och han är också chef för enheten för utveckling och utvärdering i barn- och ungdomspykiatri i Stockholms läns landsting.

Finns inga recept
Och jag inser strax: Frågan är fel ställd. Tanken att våra barn skulle vara till låns stämmer inte. Eller rättare sagt — resonemanget är för enkelt.
— För det första finns det inte någon "kokbok" med recept över hur man gör bra människor av sina barn. Det är ingen som vet det. Utvecklingen sker i ett samspel som man som förälder har begränsad kontroll över. Och sedan har vi
ju en lite speciell situation här i västerlandet ?
I de flesta andra kulturer — understryker Wrangsjö — lämnar barn sina föräldrar bra mycket tidigare än här hos oss. Samtidigt som barnen befinner sig kvar i ett slags nätverksgemenskap. Här är det tvärtom. Vi har starka krav på självständighet. Samtidigt
som våra ungar bor kvar allt längre hemma hos mamma och pappa.
Det är en paradox — som kan vara svår att upptäcka om inte någon sätter fingret på den.
Här kommer en till:
— Massor har skrivits om hur man utvecklar självständighet. Däremot finns det oerhört lite skrivet om nödvändigheten att skapa nära, intima relationer. Vi har en tendens att driva det där kravet på självständighet så långt att många människor från mer traditionella samhällen blir fullständigt förfärade när de hör hur vi handskas med våra spädbarn. Hur tidigt vi placerar dem ensamma i egna sängar till exempel.

Ömsesidigt beroende
Vi västerlänningar snabbar alltså på självständighetsutvecklingen på ett sätt som man inte ser i andra delar av världen. Samtidigt som vi — under ytan — håller i våra barn väldigt länge.
— Och det där beroendet är ömsesidigt. Kanske inte så mycket rent konkret. Men i det inre. Många vuxna tycks långt upp i åren styras av starka behov av att duga i sina föräldrars ögon. Det kan gälla både i den yttre vardagen och i den inre fantasivärlden. Då kan det bli så att allt som inte går bra förstås mot bakgrunden av bristerna hos ens föräldrar — i barndomen eller i nuet.
Det är just den här krocken — mellan det vi säger att vi vill och det sätt vi lever på i praktiken — som ställer till med problem. Det och hastigheten, kravet på att allt ska gå så fort.
— När frigörelseprocessen inte går bra handlar det ofta just om det: Att något inte blivit färdigt.
Björn Wrangsjö återkommer gång på gång till de två polerna — närhet och självständighet. Det ena förutsätter det andra, det är hans tes. För att bli självständig måste jag först ha varit riktigt nära. Då vågar jag ta steget vidare, till nästa fas i mitt liv.
— Många barn hinner så att säga inte odla klart den närhet de behöver i sin egen takt. Tempot i vårt samhälle tillåter inte det. Barn pressas att avsluta saker i de vuxnas takt. De får hela tiden tänja sig i sin förmåga att klara sig själva.

Investerar mycket i sina barn
Lyssna mer ? Men svenska föräldrar — framför allt mammor — dignar ju redan av skuldkänslor?
— Ja, svenska föräldrar investerar oerhört mycket i sina barn. Det är ofta så att säga investeringar i en inre föreställningsvärld, barnen betyder förskräckligt mycket. Föräldrarnas självkänsla är väldigt mycket uppknuten kring tankar på hur barnet mår, hur barnet har det. Men det är inte detsamma som att på ett avspänt sätt vara närvarande i kontakten med barnet.
Det är kanske lite försiktigt uttryckt, men Björn Wrangsjö menar alltså att många barn i dag får för lite avspänd närhet. All modern medvetenhet till trots. Vi är jätteengagerade i våra barn. Men vi är inte närvarande tillsammans med dem. Vi möts inte.
— Min tro är att om barn får för lite av den här "mötesrelationen" blir deras beroendebehov så att säga hängande kvar, barnen är inte klara med dem. Och det avspeglar sig sen i separationen när barnen är större. Den blir liksom seg. Man är inte färdig.

Inte alls ett barnvänligare samhälle
Så om barn får tillräckligt mycket närhet är separationen inget problem?
— Ja, då blir det betydligt mindre problem. Men man kommer inte ifrån de kulturdrag vi lever med. Det finns ju gränser för hur mycket man som individ kan ändra på dem. Och vi lever inte alls i ett barnvänligt samhälle. Även om det kan verka så på ytan.
Det är den tredje paradoxen som Björn Wrangsjö gärna vill peka på. Alla de fina reformerna som genomförts för "barns bästa": Föräldraledigheten, barnomsorgen, barnhälsovården. Samtidigt som hela tempot i vår västerländska livsstil leder till en livsföring som är väldigt svår att anpassa till barns behov.
— Någon har sagt att om man gick in i en zoologisk trädgård och hittade djurungar som mådde lika dåligt som våra barn, ja, då skulle man genast stänga den där trädgården. Djurskyddsföreningen skulle rycka in, vi skulle kalla det för djurplågeri. Vi vet ju att massor av barn inte mår bra i dag.
Hur skulle ett barnvänligare samhälle se ut?
— Ett barnvänligare samhälle skulle ha en större flexibilitet när det gäller tempo. Ibland kan saker gå fort, men det måste finnas ett utrymme också för återhämtning. Ett barnvänligt samhälle skulle lämna större plats för varje enskild individs särart, att göra det bästa möjliga utifrån sina förutsättningar.
Tillbaka till gå. Så hur sjutton ska man göra?
Björn Wrangsjös råd är både enkelt och svårt:
Försök framför allt att släppa ditt dåliga samvete!
— Det är inget sjukt i att vilja hålla fast i sina barn. Men det dåliga samvetet är ofta ett större problem än allt det man har dåligt samvete för!
Men det är väl lättare sagt än gjort?
— Ja. Men det hjälper ofta att tala med andra. Gör det!

Fotnot: Läs mera i Tampas med tonåringar av Björn Wrangsjö, utgiven av Natur och Kultur.Tidigare avsnitt 14/11, 21/11 och 27/11.