Myggbett gav besvärlig infektion
Ett till synes vanligt myggbett förra sommaren blev början på nästan ett halvårs besvär för Martin Axelson i Uppsala. När myggan sög hans blod smittade den honom samtidigt med den bakterie som orsakar harpest.
Efter att Martin Axelson smittats av harpest dröjde det nästan ett halvår innan han kände sig pigg nog att orka hugga ved igen. "Det var en härlig känsla", säger han.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
Harpesten har fått sitt namn av att infektionen drabbar harar och orsakas av en släkting till den fruktade böldpestbakterien. Men också människor kan bli sjuka om de smittas av harpestbakterien. Förra året blev, i likhet med Martin Axelson, nära 700 svenskar det.
— Jag måste ha smittats när jag och min fru i början av augusti var ute och plockade blåbär i en skog utanför Leksand. Då hade jag knappt hört talas om harpest, men senare har jag förstått att sjukdomen är ganska vanlig i Dalarna, säger Martin Axelson.
Feber
Den som smittats av harpestbakterien kan bli rejält sjuk redan efter något dygn, men det kan också ta uppemot tio dagar innan infektionen ger några symptom. För Martin Axelson dröjde det precis en vecka.
— Jag var tillbaka i Uppsala och hade varit kyrkvärd vid ett bröllop i Bälinge kyrka. När jag gick därifrån kände jag mig febrig. Hemma visade termometern att jag hade nästan 39 graders feber, berättar han.
Morgonen därpå upptäckte hans fru ett rodnande bett, ungefär lika stort som en 50-öring, på baksidan av hans vänstra underben. Hon tyckte att han skulle kontakta läkare.
— Men då kände jag mig för febrig för att vara kapabel att ta mig till husläkarjouren. Det fick dröja tills jag kände mig litet bättre efter några dagar, säger Martin Axelson.
På husläkarjouren tittade en läkare på det inflammerade bettet, förklarade att det såg ut som så kallad rosfeber orsakad av streptokockbakterier och skrev ut ett recept på en tiodagars penicillinkur.
— Efteråt har jag förstått att det är ganska vanligt att man förväxlar symptom av harpest med rosfeber. För min del innebar den felaktiga diagnosen tyvärr att jag inte blev bättre av penicillinkuren och fortsatte att vara febrig, säger Martin Axelson.
Ingen förklaring
Även vid nästa och nästnästa läkarbesök hittades ingen förklaring till varför penicillinkuren inte tagit knäcken på infektionen. Den varböld som uppstått i bettet hade visserligen tömts och såg ut att läka bra, men ett par nya symptom hade tillkommit. Det ena var en besvärlig torrhosta, som kändes ända ner i lungorna. Det andra var att lymfkörtlarna i vänstra ljumsken svullnat upp.
— Svullnaden var stor som en ägghalva. Det räckte med att till exempel bussen körde över ett litet gupp för att jag skulle få en rejäl känning av det onda i ljumsken, berättar han.
Martin Axelsson hade haft symptom av sin infektion i nästan en månad innan han till sist fick den riktiga diagnosen harpest eller, som den kallas på fackspråk, tularemi.
— En granne som är läkare undersökte mig. Efter att ha kollat på Internet kom han tillbaka, sa att mina symptom pekade på att jag hade harpest och att infektionskliniken säkert skulle vara intresserad av att ta emot mig som patient, berättar han.
Vid Akademiska sjukhusets infektionsklinik togs prover som bekräftade diagnosen harpest.
— Läkaren där gjorde en förnämlig insats för mig. Hon såg också till att jag fick recept på ett antibiotikum som verkligen biter på harpestbakterien, säger Martin Axelson.
Två behandlingskurer
Under 15 dagar pågick kuren med detta så kallade tetracyklinläkemedel. Eftersom läkningen gick långsammare än den borde fick han därefter ytterligare en behandlingskur med ett annat preparat.
I början av oktober sprack svullnaden i ljumsken. Därefter följdes två månader av daglig omläggning av det läckande såret.
— Det var visserligen en lättnad när trycket från svullnaden försvann, men jag kände mig långtifrån pigg. En kort promenad räckte för att jag skulle känna mig rejält utpumpad, säger Martin Axelson.
Sedan några månader har han kunnat återta sitt normala aktiva (pensionärs)liv, med bland annat möten och styrelseuppdrag, trädgårdsarbete och vedhuggning.
Det enda påtagliga spåren av harpesten är en fördjupning, ungefär som ett knivjack, i ljumsken och ett litet ärr på underbenet på platsen för myggbettet där den första varbölden uppstod.
Martin Axelson vet att han förmodligen hade blivit frisk långt tidigare om han redan från början fått rätt diagnos och effektiv behandling av harpestinfektionen.
— Men jag klandrar inte sjukvården, tvärtom blev jag mycket väl omhändertagen under sjukdomstiden. Det måste vara svårt för läkare att ställa rätt diagnos i områden där harpest är så ovanlig som här i Uppland. Samtidigt är det bra om jag genom att berätta om mitt fall kan göra både läkare och allmänhet medvetna om att man kan insjukna i harpest även här, säger Martin Axelson.
Så jobbar vi med nyheter