Myten om det svenska samförståndet
Det var också den poängen LO:s chefsekonom Dan Andersson gjorde när han i förra veckan tog till orda i aulan på Gotlands högskola. Regeringen beskylldes för att polarisera politiken. De rika gynnas, medan udden är riktad mot de fattiga. Det var känd socialdemokratisk kritik, med tillägget att samförståndet nu försvinner.
Salen var packad, luften kvav. Kanske var det därför tungan slant. Att socialdemokraterna skapade folkhemmet tillhör en förljugen historieskrivning, hördes plötsligt Dan Andersson säga.
Problemet, förklarade chefsekonomen, är att denna myt är så fast förankrad i medvetandet hos journalister, medborgare och politiker av alla färger. Men de stora, viktiga besluten har ju fattats i samförstånd mellan flera partier. Blocköverskridande. Rentav i enighet.
Detta har naturligtvis Dan Andersson helt rätt i. Men när hörde ni senast en ledande företrädare för Sveriges mesta regeringsparti - visserligen sittande på dess fackliga gren - medge att välfärden kan ha andra upphovsmän än Hjalmar Branting, Ernst Wigforss och Per-Albin Hansson? Det var trots allt inte länge sedan det var valrörelse och LO gjorde sitt bästa för att underblåsa myten med sin "vi bygger Sverige"-kampanj.
Samförstånd och valrörelse är givetvis två oförenliga begrepp, men det är ändå skillnad på kritik och kritik? När LO skrev att "borgarna vill sänka din lön" på en affisch tvingades Dan Andersson läxa upp sina kolleger - budskapet var helt enkelt inte sant. Men inte bara i de stora tv-debatterna hördes anklagelser om att alliansen ville "nedmontera välfärden". Uppsalas s-kommunalråd Lena Hartwig påstod i en valbroschyr att moderaterna "vill avveckla vår kommun" - hur nu det skulle gå till.
Efter valet har det fortsatt. Tal och insändare fylls med samma budskap. Alliansen är på väg att rasera allt. Undergången är nära. Rädde sig den som kan!
Man undrar stillsamt hur detta går ihop med den generella iakttagelsen om att det har blivit trångt i den politiska mitten.
Dan Andersson avfärdar en myt, men sitter samtidigt fast i en annan. Socialdemokraterna kanske inte var ensamma om att bygga välfärden - men de är ensamma om att värna den, tycks han mena. Samförståndet klarar inte ett maktskifte.
Visst finns det ideologiska motsättningar i svensk politik. Visst är det skillnad på den nuvarande regeringens politik och den förras. Visst tillhör det oppositionens uppgifter att tycka att deras politik vore bättre. Visst kunde regeringens politik vara bättre.
Men kritik som bygger på myter blir sällan konstruktiv. Kanske är det därför man heller inte märker någon egentlig längtan efter samförstånd.
Det låter mest som käbbel.
Så jobbar vi med nyheter