Hemma hos de nyblivna föräldrarna Frida Andersson och Jim Johansson utanför Lagga i Knivsta är det lugnt och fridfullt i det röda huset. Naima ligger på en filt i soffan och sover, och raskatten Torsten är ensam ute på gården. Naima är deras första barn.
– Alla våra kompisar och familjer vet hur nervösa vi var inför förlossningen. Mina jobbarkompisar slog vad om att jag skulle svimma, säger Jim Johansson och tillägger att han har svårt att se blod också.
Han svimmade inte och slapp se blod. Men förlossningen blev dramatisk på ett sätt som ingen hade kunnat förbereda sig på.
Första gången de ringde in till BB var vid tio-tiden på kvällen i torsdags. Då frågade de om det var dags att komma in. Frida Andersson hade inte direkt ont, men kände sig lite konstig. Och de fick beskedet att avvakta en stund. Men det dröjde inte så länge innan värkarna började och de ringde in igen. Det fick rådet att ta det lugnt men att de kunde komma in. Att ringa efter ambulans behövde de inte. Paret bestämde sig för att åka i sin egen bil och kort därefter hade Frida plötsligt fått så ont att hon knappt klarade att ta på sig kläderna. Framför sig hade de en 20-minuters färd på en smal, slingrade väg med många gupp.
– När vi kört några minuter och nästan kommit fram till Lennakatten-spåret kände jag att jag måste ur bilen. När jag kom ut, då gick vattnet, säger Frida Andersson.
– Så här efteråt kan jag säga att jag var rätt glad att det inte var mitt på dagen och en massa folk omkring.
Det var kolmörkt och inga bilar passerade. Jim Johansson tänkte att han skulle behövt ha en filt över sätet men det enda som fanns i bilen var en svart sopsäck. Men Frida kunde inte sätta sig i bilen igen. Hon stod och höll sig i takräcket. Jim ringde 112 och sa att barnet kommer att födas nu! Till en början blev han inte riktigt trodd men ganska snabbt fick han veta att de skickat en ambulans. Samtidigt blev han kopplad till en barnmorska som skulle lotsa honom genom förlossningen.
– När barnmorskan fick veta att Frida stod upp sa hon att jag måste få henne att lägga sig ner, berättar Jim Johansson och tillägger han nog var rätt chockad men insåg att han måste verka lugn och tala lugnande med Frida.
– Och jag fattade inte hur jag skulle kunna lägga mig i diket, det var brant och grusigt, säger Frida.
Jim slogs av tanken att han måste stänga av helljuset för att inte blända ambulansen. Samtidigt som han gjorde det, höll han mobilen med axeln och pratade med barnmorskan. Hon sa att han måste hjälpa Frida klä av sig. I skenet av varningsblinkersen kunde han känna barnets huvud med sin ena hand, mobilen höll han i den andra.
– Oh shit, tänkte jag. Barnmorskan sa att jag skulle ta med en tröja runt huvudet och försöka vrida på barnet och att Frida absolut inte fick sluta att andas. Hon måste andas snabbare. In genom näsan och ut genom munnen, säger Jim Johansson.
Men vad tänkte du, Frida, där du låg i diket?
– Jag kunde inte tänka alls, det gjorde så fruktansvärt ont, säger Frida Andersson.
Medan Jim instruerade Frida att andas, kunde han på långt håll bortom fälten se ambulansen komma. Den blinkande med helljuset och han insåg att det gällde att hålla ut. För att ambulansförarna skulle se dem i kolmörkret försökte han ge sig till känna, där han satt på knäet i diket
– Jag tror inte att de förstod hur akut läget var, förrän de stannade, säger Jim Johansson.
Med två ambulansförare i diket blev det trångt och ungefär två minuter senare var Naima född.
– Ambulanskillarna var jättebra, lugna och efteråt tyckte de att det var jättekul. Det var deras första förlossning på en utryckning. Fast en av dem hade förlöst sin fru hemma i badrummet, berättar Frida Andersson.
När Naima var född var hon lite nedkyld och mamma och baby sveptes in i en varm filt och så bar det av till sjukhuset. På Akademiska sjukhuset fick Jim klippa av navelsträngen och de fick skåla i cider i champagneglas. När Jim fick frågan om vilken tid hans dotter föddes tittade han på telefonen och svarade att klockan var 1:12. Men mitt i stressen blandade ihop tiden med senast uppringda telefonnummer. Fast så fel var det inte hon föddes klockan 1:08. Varken Frida eller Jim blev avskräckta, de är fantastiskt glada och vill ha flera barn. Gärna många.
– Men då ska jag nog tälta utanför sjukhuset eller se till att bli inlagd i god tid, säger Frida Anderssson.
Naima föddes den 29:nde, precis som sina föräldrar. Fast alla har olika födelsemånader.