Jag lärde känna Fadime genom ett radioprogram där jag satt med i en debatt. De hade ett inslag om en flicka, som kallades Jasmine, som hade rymt hemifrån. Jag sa efteråt att de skulle be henne ringa till mig. Sedan hade vi kontakt på telefon. När hennes pojkvän dog 1998 åkte jag hem från semestern och erbjöd Fadime att bo hos oss. Hon gömde sig i en lägenhet i Uppsala då, och var i upplösningstillstånd.
Fadime var oerhört stark och modig – hjälper det en enda flicka att jag gör det här är det värt det, sa hon. Samtidigt var hon så liten, hon saknade sin mamma och sin lillasyster. Det var det som var så otroligt, hon hade en stark drivkraft: De ska inte få bestämma över mig. Hon var så arg på sin pappa, samtidigt tyckte hon synd om honom.
Hon var en naiv person, och förstod inte det höga priset för medieuppmärksamheten. Hon vädjade att jag skulle prata med familjen, hon ville så gärna få träffa sin mamma. Pappan sa då att han inte skulle röra henne om hon inte var med i tidningen mer. Det accepterade hon och ställde inte upp mer på intervjuer.
Vid samma tillfälle sa pappan att hon är död för oss. Jag berättade det för Fadime, då blev hon väldigt sorgsen och sa, men jag är inte död.”