Tänk dig att du har en chef eller en svärmor som du tycker oerhört mycket om. Tänk dig sedan att den där chefen eller svärmodern har gjort dig väldig irriterad (som chefer och svärmödrar gör ibland). Du avreagerar dig för en kompis och tar då i lite mer än du menar bara för att det just då känns så skönt att få ondgöra sig över den där chefen eller svärmodern. Men så vänder du dig om och upptäcker att din chef eller svärmor har stått där bakom hela tiden och hört alltihop. Försök känna in hur du upplever sekunderna efter denna upptäckt. Frys känslan och tänk dig sedan att du ska känna så en hel dag, en hel vecka, en hel månad eller ännu längre än så.
Närmare än så kan jag inte komma att beskriva ångesten. Den är en känsla som fortplantar sig från hjärnan och ned i bröstet, lungorna och magen. Jag är välbekant med den. Jag har fått diagnosen generaliserat ångestsyndrom (GAD) och har sannolikt dragits med den sedan jag var barn. Det är bara en av flera diagnoser som finns och jag vill skriva det här för att de som inte har de här problemen ska förstå lite bättre och för att de som har problemen ska känna sig lite mindre ensamma.
Jag är inte den första som ”kommer ut”, men jag är övertygad om att jag har vänner och bekanta som skulle avråda mig om de visste att jag skrev det här och som rycker till nu när de ser artikeln i tidningen. Men så länge det är så. Så länge det fortfarande finns personer som förknippar psykisk ohälsa med något skamligt behövs sådana här artiklar.
Jag ska snart fylla sju år. Det är söndag och vi har åkt skridskor nere på lekplatsen och sedan har vi gått hem och ätit pannkakor och lingonsylt. Nu sitter jag i soffan och spelar en Povel Ramel-skiva på grammofonen. Jag tittar ned i golvet och då kommer den. Känslan. Allt känns fel. Jag vill inte vara där. Det stockar sig i halsen på mig. ”Måste vägen till Curaçao gynga så”, sjunger Povel Ramel och ögonblicket efter kräks jag på parkettgolvet. Mamma kommer springande med hink och trasor. ”Du är nog magsjuk, säger hon” och sedan bäddas jag ned och får stanna hemma från dagis nästa dag.
Känslan försvinner snart och redan på tisdagen är jag tillbaka på dagis. ”Jag som trodde att du var magsjuk” säger kompisen och tittar skeptiskt på mig. Jag skäms. Jag har bluffat för alla.
Är det ens ett ångestanfall som jag minns? Ja, säger psykologen och psykoterapeuten Linda Bylin efter att ha läst berättelsen. Det där kan mycket väl vara ångest som ett barn upplever den.
Ångest är i någon mån en väldigt subjektiv känsla eftersom den upplevs av den enskilda personen. Å andra sidan finns det ju en objektiv definition av ångest också, menar Linda Bylin. Den som säger sig ha ångest för att börja jobba efter semestern menar ju ofta något annat än den som är diagnosticerad med till exempel GAD. Och jag förstår vad hon menar. Jag kan för egen del även skilja på den i och för sig fruktansvärt obehagliga nervositet jag ibland kan känna inför saker jag ska göra och den tio gånger så kraftfulla ångestkänslan som andra gånger infinner sig och slår ut hela mig. Men eftersom även den ofta triggas igång när jag har någon jobbig uppgift framför mig kan det vara svårt att förklara skillnaden för folk.
Känslan kommer ofta när jag förväntas göra något som jag tycker är jobbigt. Som att äta gräddtårta. Som barn förväntas man älska gräddtårta, annars är man knäpp. I alla fall när det är 1980-tal och tanterna som ordnar kalasen är födda runt sekelskiftet. Så där, bland finklädda ungar vid ett barnbord fyllt med saft och bullar på ett somrigt Öland, mitt i idyllernas idyll, kommer känslan i samma ögonblick som den mastiga gräddtårtan ställs ned på bordet. Som en berusad vinglar jag bort till vuxenbordet och letar reda på mamma. ”Mamma, jag mår inte bra!” Det händer en, två och tre gånger.
Jag läser någonstans att det finns en mening med ångesten. Att den rädsla den är förknippad med på den tid vi levde i grottor hjälpte oss att fly från sabeltandade tigrar och annat otäckt. Linda Bylin bekräftar det jag har läst. Ångest är kroppens sätt att varna för potentiella faror. Och även i vår nutid fyller det sin funktion på ett bra sätt. Men problemet med oss som lider av GAD eller andra ångestsyndrom är ju att systemet drar igång utan att det finns någon fara i närheten, förklarar hon.
Jag är 23 år och har nästan varit helt fri från den där känslan i sex år. Men nu har jag mycket på gång. Jag har fått mitt livs första heltidsjobb – ett uppdrag inom studentvärlden med tungt ansvar och ett par situationer som jag inte är mogen att reda ut. Dessutom har jag ett två år gammalt dödsfall i familjen som jag ännu inte har bearbetat. Till slut faller allt samman. Jag skakar, gråter och sjunker ihop i ett hörn på golvet. Det var alltså så här det skulle bli. Jag har misslyckats med allt. Jag är misslyckad.
Det är först när jag drabbas som vuxen som jag förstår att det här inte är något som alla känner. Att jag lider av någon form av psykisk åkomma. Först nu gör jag de första trevande försöken att få hjälp av vården. Linda Bylin berättar att det ofta dröjer väldigt lång tid för många innan de söker hjälp. Det kan bero på att problemen smyger sig på, att man tror att man ska kunna fixa det själv och på att man drar sig på grund av den skam som är förknippad med psykiska problem.
Återigen den där skammen. Jag brukar få höra att jag är modig som berättar att jag har problem med ångest. Men det är aldrig någon som har berömt mig för att vara modig när jag berättar att jag inte ser särskilt bra utan glasögon. Vad är skillnaden?
Jag sitter i väntrummet på psykakuten. Psykakuten för tankarna till tvångströjor och människor med vita rockar. Det där med att patienten går fram till en lucka och pratar och drar sitt visakort och slår en fyrsiffrig kod ingår däremot inte i schablonen. Jag sneglar på de andra patienterna. Patienter på psykakuten. Riktiga ”psykfall” måste de vara, tänker jag. De ser så trasiga och trötta ut.
Jag går in på toaletten och ser mig själv i spegeln. Trasig och trött. Jag är precis som de andra patienterna. De är precis som jag. Inga ”psykfall” utan bara människor som har en extra dålig dag.
När jag skriver det här är jag försiktigt optimistisk. Min senast ångestperiod har pågått två år, men efter att ha provat en annan medicin och en annan terapimetod har jag blivit, om inte vän med mina ”demoner” så åtminstone nära bekant. Och det är helt okej för mig nu. Men det vore skönt om jag kunde få berätta om dem utan att folk såg så generade ut.