När blygheten blir ett problem
"Hmm... jag då! Vem är jag? En tjej! Mm ... 18 år, snart 19... går på Katedralskolan i trean.Vassaru? Social fobi?Jag? Hehe... ja just ? mm ... så var det ja ..."
Foto: Jörgen Hagelqvist
— Hela mitt liv har jag varit en teaterapa och älskat att showa, säger Maria. Men det var något som hände någon gång i åttan. Jag tror att det hade att göra med att min första kärlek tog slut och jag fick dåligt självförtroende. Mer och mer så började jag tänka på att vara perfekt, inte göra fel eller göra bort mig, berättar hon.
Tvungen att vara perfekt
Maria kände stor ångest inför många saker som de flesta anser obetydliga. Att till exempel äta middag på restaurang tillsammans med kompisar betydde att hon endast koncentrerade sig på att få i sig maten på ett snyggt sätt och inte spilla eller svälja fel. Att träffa människor över huvudtaget var svårt eftersom hon hela tiden kände att hon var tvungen att vara perfekt och inte göra nåt fel.
— Jag började må mer och mer psykiskt dåligt och få ångest allt oftare. Jag gick djupare in i den onda spiralen, utan att förstå vad som hände.
— När det blev dags för prao i nian orkade jag inte mer. Tanken på att behöva träffa en massa nytt folk och vara trevlig och social skrämde mig verkligen. Jag grät och skrek på morgonen, och mina föräldrar lät mig stanna hemma.
Fick diagnosen panikångest
Marias föräldrar vände sig först till husläkaren för att få hjälp. Efter några besök där fick Maria träffa en psykolog. Hos henne fick hon diagnosen panikångest. Psykologen anmälde henne dessutom till en terapigrupp för social fobi.
— Jag började med gruppterapin hösten i ettan. Vi var sju ungdomar, alla med samma problem. Sättet vi arbetade på var att med hjälp av olika övningar, till en början enklare och sedan allt svårare, utsätta oss för såna saker som vi tyckte var jobbiga. Vi förde också scheman över när och i vilka situationer som ångestattackerna kom, berättar hon.
— Till slut klarade jag av att hålla föredrag i klassen utan att känna mig värdelös efteråt. Det kändes underbart!
Förändra beteendet
På vårterminen i ettan slutade gruppterapin, men gruppen fortsatte att träffas en gång i månaden hela tvåan.
— Den hjälp som jag fick kallas kognitiv beteende terapi, alltså terapi som inriktar sig på att ändra beteendet. Jag har också ätit antidepressiv medicin för att slippa uppleva alla ångestattacker som jag annars skulle gjort. Medicinerna har gett olika reaktioner hos folk. Vissa har tyckt att det har varit förskräckligt. Jag anser att det kan behövas för att man ska klara av att bli frisk, hävdar Maria.
I dag mår Maria mycket bättre än på länge. I flera år har hon känt som att hon bara "varit" social fobi och inget annat.
— Nu känner jag att jag vågar stå mer för den jag är och jag börjar hitta mig en identitet igen som inte är social fobi.
Maria tror att många upplevt liknande saker som det hon berättar, men kanske inte lika starkt.
— Det är ganska vanligt att vara blyg, men gränsen till social fobi går när man verkligen undviker att utsätta sig för sociala situationer. Det är undvikandet som är det farliga.
Föredraget en seger
En stor seger för Maria var att hon klarade av att göra sitt projektarbete om social fobi, och sedan hålla föreläsning om det inför skolan.
— Under trean har jag många gånger trott att jag inte skulle klara det. Speciellt tanken att stå på scenen inför alla människor skrämde mig. Allas blickar skulle ju vara vända mot mig. Men det kändes så viktigt att få ut den kunskap om social fobi som jag har. Det vann över min rädsla.
Föreläsningen gick jättebra, och Maria har fått frågan om att göra den en gång till inför skolan.
— Det vill jag verkligen! Senare önskar jag också att jag ska kunna åka runt på andra skolor och föreläsa, och på så sätt kanske kunna motverka att folk drabbas av social fobi, säger hon.
Så jobbar vi med nyheter