Det är svårt att hitta en annan förändring i livet som är lika nerlusad med föreställningar som att bli förälder. Att vara gravid sägs vara ett välsignat tillstånd och att få barn är att bli hel som människa eller till och finna med meningen med livet. Det är bara några av de oräkneliga myterna om föräldraskapet. Hur många rosaskimrande bilder av bebisar möter inte den som öppnar Facebook eller Instagram. Flashiga föräldramagasin och bloggar spär på bilden? Att bli förälder är att påbörja en vandring genom en djungel av falsk idyll.
– Det går inte att älska varje sekund av sitt liv bara för att man är förälder, säger Johanna Stenius.
Men något har hänt. Det verkar dyka upp en mättnad i form av realistiska skildringar.
– Det var faktiskt en artikel i UNT för något år sedan om programledaren Kitty Jutbring som gjorde att bokidén började växa. Hon gav en mer realistisk, osminkad bild av föräldraskapet i sin blogg. Och jag tycker att det måste få vara okej att prata om att det jobbiga med att vara förälder. Det får inte vara förbjudna känslor.
Men vem är det som dikterar lyckobubblan?
– Till stor del är det nog vi själva när vi pratar om våra barn och om hur förträffligt allting är. Då blir det ofta en jämförelsehets. Men också MVC, BVC, bloggar, föräldramagasin, forum för föräldrar på nätet och de som har något att tjäna på föräldrars osäkerhet styr våra normerna.
Johanna Stenius är tvåbarnsmamma. Den här dagen har hon lämnat sin treåring på förskolan och följt med sexåringen till hennes första skoldag, en viktig dag för alla föräldrar och Johanna är berörd och fundersam om hon gjorde rätt som lämnade sin dotter, samtidigt som det fanns andra föräldrar som stannade kvar längre.
– Hon ville att jag skulle gå. Hon är väldigt tydlig när hon vill klara sig själv, säger Johanna.
Hennes bok har ett personligt tilltal men hon har också intervjuat föräldrar och haft en panel på 80 stycken föräldrar i en Facebook-grupp för att testa sina tankar på. Hon värjer sig inte för att skriva ärligt om vilket chocktillstånd hon hamnade i under första förlossningen. Trots föräldrautbildningen var hon enbart förberedd i teorin, inte i praktiken.
– Det hade nog underlättat för mig och min man om vi hade fått lite saklig info om förlossningsdepressioner på föräldrautbildningen. Men där vill man undvika att informera om problem som kan uppstå, säger Johanna, och berättar om en före detta BVC-sköterska som tog upp förlossningsdepression i en föräldragrupp och efteråt blev tillsagd att sluta med det för att inte dra ner föräldrarna under deras mest lyckliga tid.
Själv har hon definitivt haft lyckligare dagar i sitt liv än sin första graviditet och förlossning. Redan under graviditeten drabbades hon av den där mest tabubelagda känslan, den av att inte vara lycklig. Då kom skuldkänslorna och oron. Hon upplevde veckor av sömnlösa nätter med foglossning, då det enda som kändes bra var att sitta på cykelsadeln och sakta vingla fram. Efter sådana nattliga utflykter i Uppsala fick hon även så kallade pinvärkar, en molande smärta dygnet runt som pågick i flera veckor innan det var dags att åka in till BB. Väl där var hon så utmattad att hon fick morfin för att kunna slappna av. Hon var helt borta av trötthet. Ingenting stämde med mallen från föräldrautbildningen.
” Sen timmar timmar timmar av kaos.
Och framåt gryningen nästa dag föddes vårt barn.
På pappret en helt normal förlossning, för mig det största
trauma som dittills drabbat mig.
Det går inte att beskriva det på något annat vis, trots att min
journal inte avslöjar något – för allt såg helt normalt ut, utifrån.
Två rader om bedövning och position är allt som står i journalen.
Under ett skede i förlossningen var jag helt säker på att jag
inte skulle överleva. Ren dödsångest.”
– Jag tror att majoriteten har en jobbig start och då finns myten om att kärleken till barnet övervinner allt. Känner man inte den underbara känslan direkt är det lätt att känna sig misslyckad. Jag var fruktansvärt chockad och hade uppskattat om jag hade fått veta innan att man inte alltid landar mjukt efter en förlossning, säger Johanna Stenius.
När dottern låg där i famnen kände sig Johanna knappt närvarande. Det var som om det fanns en låda av glas mellan henne och verkligheten.
Efter två dagar på BB skulle Johanna, hennes man och babyn åka hem. Enligt personalen fungerade amningen: ” barnet suger bra”. Men Johanna mådde dåligt och fick kämpa med amningen i flera veckor. Råden hon fick var att amma i sex månader och att amningsproblemen skulle gå över. Hon hade ont, brösten var stora sår och babyn var inte nöjd utan skrek, skrek och skrek. Hon vågade inte vara ensam med sitt barn. För sitt inre såg hon bilder av hur hon tappade barnet.
– Normen är att man jämställer amning med gott moderskap. Nyblivna mammor överöses med en rad myter om amningens magiska fördelar. Ingen, verkligen ingen upplyste mig om flaskmatning. Alla jag var i kontakt med gav bara råd om amning och var översvallande om dess fördelar, säger Johanna.
Det blev en spiral av inre kaos och Johanna drogs in i en hormoniell depression. Efter en månad gav hon upp och slutade amma.
Första gången hon såg sin man flaskmata dottern var underbar.
– Jag hade uppskattat att få veta att det finns ett lika bra alternativ, bara en sån sak att mjölkersättning finns att köpa på Ica. Innan dess trodde jag att det var något man enbart kunde få på recept.
I dag är Johanna en av dem som grundat Föreningen flaskmatning i Sverige. Hon har stuckit ut hakan och varit med i radio och tv och debatterat flaskmatningens fördelar. Något som gett upphov anklagelser om att vara köpt av livsmedelsindustrin och raljanta kommentarer på internet av folk som inte tycker att amning är en samhällsfråga.
Under andra graviditeten fick hon hjälp av psykolog för att bearbeta sitt förlossningstrauma och på Auroramottagningen som är för gravida och deras partner som känner oro inför barnets födelse. Sonen föddes med kejsarsnitt och Johanna gav amningen en chans till, tänkte att det borde vara väldigt praktiskt att alltid ha maten med sig, men avbröt efter en kort tid.
Numera undviker hon att läsa allt för mycket om föräldraskap i tidningar, på nätet, bloggar och sociala medier. Trots att hon genomskådar den rosenröda bilden påverkas hon av skildringarna av familjelivet.
– Varje person med Facebook vet också hur verkligheten egentligen ser ut. Den är någonstans mittemellan misären och skrytet.