– Kom in, välkommen!
Shaymaa, Rashd och Huda ler och dukar fram kaffe och kakor. Det är lördag och i solskenet utanför lägenhetens vardagsrumsfönster skrattar några barn på lekplatsen. På vardagarna går Shaymaa Beek och 24-åriga Rashd Al-Hafedh på sfi (svenska för invandrare) i Uppsala centrum, medan 15-åriga Huda Al-Hafedh tar tåget till Örbyhus där hon går i nian.
– Det var i Örbyhus jag började skolan när jag kom till Sverige. Rektorn där har hjälpt mig mycket och jag har kompisar där så jag ville gå kvar fast vi flyttat till Uppsala, förklarar hon på nästan felfri svenska.
Hon hoppas att betygen räcker till för att i höst läsa naturprogrammet på till exempel Lundellska eller Rosendalsgymnasiet.
– Om det går vill jag gärna bli läkare sedan.
I forna hemlandet Irak, i staden Mosul, jobbade Shaymaa som dataprogrammerare och Rashd pluggade på universitetet. Det satte terrororganisationen IS stopp för när de invaderade Mosul 2014. Kvinnor förbjöds att jobba och studera. Skulle de gå utanför hemmet var de tvungna att ha med sig en man samt täcka sig helt. Shaymaa såg ingen annan möjlighet än att fly med sina döttrar.
Första gången UNT träffade dem var i mars 2016, på asylboendet i Älby herrgård utanför Uppsala. Det hade då gått drygt fyra månader sedan de kom till Sverige. Än i dag har Shaymaa mardrömmar om deras dramatiska flykt med båt från Turkiet till Grekland och sedan till fots norrut genom Europa.
– Den första båten sjönk och vi var i vattnet i åtta timmar innan den turkiska kustbevakningen räddade oss. Den andra båten sjönk också och då var det väldigt nära att Rashd drunknade. Hon blev räddad av hjälparbetare. När jag drömmer är vi i den sjunkande båten igen, säger Shaymaa.
När de till slut kommit fram till Grekland kom Rashd bort från Shaymaa och Huda i folkmassorna. Först efter några skräckfyllda timmar återfann de varann. Någon vecka senare, i ett flyktingläger i Slovenien där de låstes in, satte någon eld på lägret varpå panik utbröt och Huda blev medvetslös efter att ha trängts mot en vägg.
Kvar i Mosul var Reyan; Shaymaas man och Rashds och Hudas pappa, eftersom han behövde ta hand om sin sjuka mamma. I februari 2016, när UNT träffade dem förra gången, hade de inte haft kontakt med honom på mer än ett år. Alla kontakter med Mosul var brutna. Under befriandet av Mosul i juli 2017 hade de ständig koll på nyhetsflödet därifrån, berättar Huda.
– Det var många som dödades, vi var väldigt oroliga.
Men i september 2017, efter nästan tre års tystnad, hörde Reyan av sig. Han hade lyckats ta sig till Turkiet.
– Det var helt fantastiskt att få höra från honom. Jag hade nästan inte vågat tro på det, säger Shaymaa.
Nu väntar de på besked från Migrationsverket om han ska få komma hit. Huda och Shaymaa har fått permanenta uppehållstillstånd – Huda för att hon är minderårig och Shaymaa för att hon är Hudas mamma. Rashd, däremot, fick tillfälligt uppehållstillstånd eftersom hon är myndig. I sommar måste hon ansöka om ett nytt.
– Jag känner mig rädd och orolig. Jag blev väldigt ledsen när jag inte fick permanent uppehållstillstånd som mamma och Huda.
Men hon försöker planera för en framtid i Sverige. Tillbaka till Irak, där det varit stridigheter i 30 år, vill ingen av dem.
– I Sverige har kvinnor alla rättigheter och här finns frihet. Det är ett väldigt bra land, säger Shaymaa.
Rashd bläddrar i sin telefon och visar Facebook-bilder över förödelsen i Mosul.
– Titta. Inget finns kvar.
Sönderbombade ruiner är allt som återstår.
När Shaymaa och Rashd inte hittar de svenska orden övergår de till arabiska, och Huda får hjälpa till med översättningen. Att skriva och läsa svenska är lättare än att förstå talad svenska och att själv prata, säger de. Så fort de lärt sig språket bättre hoppas Shaymaa kunna jobba som programmerare igen. Rashd vill helst bli apotekare.
– Eller något där det behövs arbetskraft. Nu söker jag sommarjobb, det är viktigt att ha ett jobb, säger hon.
Och så var det det där med bostad. Lägenheten får de bara hyra tillfälligt, men de hoppas hitta något annat eftersom de trivs och rotat sig i Uppsala. De har lärt känna flera av grannarna, och på asylboendet blev de vänner med svenskar som kom dit för att hjälpa till och hälsa dem välkomna.
– Tack till Melinda, Torbjörn, Pernilla, Ingvor och alla andra. Det finns så många snälla människor i Sverige, säger Huda.