Hon höjde glaset mot himlen och den nedåtgående solen och skålade. Kraven sjönk undan, hon slappnade av och älskade känslan av att unna sig det lilla extra, att det fanns tid att njuta,inte bara knoga på och vara duktig. Ett glas till, inte vara snål, inte ogin. Jord, vinrankor, skörd, flytande solsken. Vin som mindfulness på flaska. En reva i verkligheten.
Ungefär så beskriver författaren Maggan Hägglund sin relation till alkohol i sin nya bok Njutningsparadoxen. Men skildringen var bara början på relationen.
På beroendekliniken fick hon frågan om hon hade bostad, jobb, vänner och familj? Ja, ja, ja blev svaret på alla frågor. Efter att ha varit kontinental, livsbejakande och skön, hade hon insett: Sluta helt med alkoholen eller sluta som alkoholist.
– Att kunna ta sig två goda glas vin, det tåget hade gått för mig, säger Maggan Hägglund.
Beslutet föddes hemma en morgon då hon vaknade med kaos i köket och rödvinsfläckar på det svart-vit-rutiga golvet och utan den blekaste aning om vad hon varit med om kvällen innan.
– Hade jag varit observant, sett varningssignalerna och stoppat i tid hade det blivit en lättare make-over. Då hade jag kunnat hyfsa glaset istället för att sluta fullständigt, säger Maggan Hägglund.
Hon anser att om vi pratade mer om vårt drickande skulle mycket vara vunnet. Men det finns ett tabu.
– Att barnen bara får lördagsgodis har vi inga problem att snacka om, men däremot att säga att någon bör begränsa sitt drickande.
Var det någon som påpekade för dig att du drack för mycket?
– Nej, det var nog ingen som såg. Min särbo tyckte att jag borde hålla igen lite, men det var bra att han inte tjatade. Då hade jag nog blivit obstinat och gjort tvärtom.
Varför då, var det för att du ljög för dig själv om ditt beroende?
– Nä, det tror jag inte. Innerst inne vet man hur situationen är, svarar Maggan Hägglund och tillägger att hon intervjuat alkoholexperter till boken och en av dem sa: "Folk ljuger inte för sig själva men de ljuger för doktorn".
Vad ska man göra om man tycker en vän dricker för mycket?
– Jag tycker man ska säga: "Jag blir orolig när jag ser hur mycket du dricker", men också gardera sig med att tillägga: "men jag kan ha fel". Allt för att inte skuldbelägga personen.
Hade någon sagt så till Maggan tror hon att hon hade tagit det till sig utan att bli motvalls. Få skulle göra sig besväret att påpeka något sånt i onödan.
– Vi är den nya vin-generationen. Som alla är nyförälskade i alkohol på veckodagarna. Det har blivit ett slentriandrickande som inte är ofarlig, säger Maggan Hägglund.
I boken jämför hon sina vanor med sin mammas generations. Hon mäter ärvda vinglas och upptäcker att de rymmer 5 centiliter. Inte mycket i jämförelse med möbeljättens moderna vinglas som har plats för 59 centiliter. Fyllt till hälften blir det en tredjedels flaska.
Hon konstaterar att de små gamla kristallglasen bara användes några gånger om året medan de flesta av oss numera har skåpen fyllda av vardagsglas för vin.
– På en enda generation har vi börjat dricka på ett helt annat sätt. Vi svenska kvinnor av min årgång har vant oss vid att dricka och njuta av vin på ett helt annat sätt än tidigare generationer. Vi tar ett glas efter jobbet. Vi bjuder på ost och vin istället för kaffe och kakor, säger Maggan Hägglund.
Och just det sociala kittet som alkohol hade blivit var ett av hennes starkaste skäl till att dricka. Att sitta i en bar och bara prata. Världsvant. Dela hemligheter. Självklart ta en öl eller ett glas vin på restaurangen. Frihet. Eller AW, after-work med kollegerna. Belöning. Eller ta en GT, gin och tonic på balkongen med särbon efter en lång arbetsvecka. Stressa ner. Eller BIB. Vad är väl en grillfest utan sommarens rose´ i bag-in-box?
Men vad var problemet?
– När jag upptäckte att drickandet var mitt enda sätt att koppla av. Alkoholen var min säkerhetsventil och då blev det farligt. För att kunna slappna av snabbt drack jag. Och när jag var stressad drack jag. Jag drack för att orka mer och för att kunna vara himla effektiv. Det var som att ta hissen istället för att traggla upp för trapporna, men det funkade också som skygglappar och fick mig att skjuta problemen framför mig istället för att ta itu med dem. Som att försöka trycka ner en fyrkantig plugg i ett runt hål, säger hon.
Hon befann sig i en gråzon. Vad var lagom och vad vad för mycket? Vem var alkoholist och vem var det inte? Dricker någon för att den är deprimerad? Eller är det alkoholen som skapar depressionen? Hon försökte med vita perioder men det funkade inte alls.
Sedan år 2008 har Maggan Hägglund inte druckit alls. Och hon är förvånad över hur enkelt det varit att avstå. Lite som att ta av stor en ryggsäck. Hon hällde ut alla flaskor som hon hade hemma och gick på behandling hon en alkohol-terapeut.
– Första året var jag jättetrött. Numera tar jag det lite lugnare. Till och med att varva ner låter jag ta den tid det tar. Men ändå hinner jag mera nu, säger hon.
Bara en gång har hon letat igenom hemmet för efter någon kvarglömd flaska. Jakten utlöstes av att hon mådde dåligt och kände ångest. Men när hon inte hittade någon gick hon och la sig istället och vaknade nästa morgon och mådde bättre. Då lärde hon sig att oro och ångest inte kräver alkohol för att gå över.
Varför tror du att du trillade dit?
–Det var så kul, jag orkade mycket och älskade känslan när ruset förde mig in i en varm tillåtande famn. Det var min guldkant på tillvaron.
Har du blivit tråkigare nu när du inte dricker?
– Hmmm...I alla fall snyggare, säger hon och tillägger att hon har fått bättre hy, färre skuggor och påsar kring ögonen. Och det höga blodtrycket är borta.
– Men, ja lite tråkigare har jag nog blivit, den där bra känslan av att vara lättsam, den kan jag sakna. Men nej, plussidan med att inte dricka längre väger över.
Numera går hon hem när hon är trött istället för att vandra vidare till ytterligare en bar. Hon har inga problem med att andra dricker och i ett trevligt sammanhang dras hon med i det skojiga, det finns en placeboeffekt även när det gäller festande. Hon gillar känslan av att vakna spik nykter.
Men helt enkelt är det inte alla gånger. Varje tid har sina normer och just nu omges alkohol av ett glamourens skimmer och den som säger nej riskerar att stämplats som smått suspekt. Men attityder växlar och Maggan påminner om att på 1940-talet ansågs det sportigt att röka.