En vanlig fredag i oktober 2010 var Jolanta Croce Nastaj jätteglad när hon gick ut från optikern och hade hämtat ut sina nya glasögon. En patient på äldreboendet där hon arbetar hade slagit sönder hennes gamla och hon hade gått omkring med ett ännu äldre par som var repiga.
De nya glasögonen var progressiva och hon såg lite svajigt, men tänkte att det skulle gå över när hjärnan vant sig.
Nästa dag skulle hon hjälpa en vän att tapetsera och på vägen dit fick hon synbortfall i en viss vinkel.
– Det var som de människor jag passerade försvann ur synfältet när de gått förbi mig, om jag tittade åt sidan såg jag dem inte, men vred jag på huvudet så såg jag dem igen, säger Jolanta Croce Nastaj och visar med händerna hur liten synvinkeln var åt sidorna.
När hon fikade på balkongen med kompisen skulle hon berätta om sitt jobb men orden hittade inte orden.
– Jag såg ju mitt jobb framför mig på näthinnan men namnet var precis borta och då hade jag ju jobbat där ett helt år. Jag blev helt ställd, förde en inre monolog och försökte komma på vad mitt förra jobb hette, men det var likadant då. Namnet var borta, säger hon och ser märkbart störd ut vid minnet.
När de hade avslutat tapetseringen mådde hon inte riktigt bra och bestämde sig för att åka hem.
– Jag minns att jag tog bussen hem. Men efter det är minnena bara fragmentariska, säger hon.
Lyckligtvis var hennes yngsta son, han var då 21 år, hemma just den här dagen. Från att hon kom hem minns hon bara att det kändes fruktansvärt, hon började gråta och hade svårt att prata. Hon kunde inte byta om eller använda knapparna på telefonen. Det var som om tillvaron var vänd ett trekvartsvarv.
– Det är svårt att förklara känslan, säger hon.
Jolanta Croce Nastaj var då 45 år och hade ingen aning om att det var en stroke som hon hade drabbats av. Hon hade nästan aldrig varit sjuk i hela sitt liv, knappt ens förkyld brukade hon bli och dessutom hade hon alltid haft lågt blodtryck.
Sonen förstod att det var något allvarligt som hänt med hans mamma och ringde efter ambulans.
– Av ambulansfärden minns jag att det var en mörk, lång sköterska som pratade med mig och frågade hur det var med mig, och att mitt huvud plötsligt vreds bakåt, det kändes ungefär som i filmen Exorcisten. Jag förstod inte vad som hände, allt skedde så hastigt och kraftfullt och jag kände mig panikslagen, berättar Jolanta som efteråt fått veta att huvudrörelsen var en kramp.
De två första dagarna på Akademiska sjukhuset minns hon knappt något alls av. Hon har bara diffusa minnesbilder.
När hon kom till ett mera medvetet tillstånd hade hon en fruktansvärd huvudvärk, hon kunde inte öppna ögonen utan att kräkas. Hon hade väldigt högt blodtryck som mättes flera gånger i timmen.
Det som hade hänt var att hon hade fått en liten hjärnblödning i bakre delen av hjärnan. Hon fick morfin som smärtstillande mot huvudvärken och blodtryckssänkande medicin.
Hur tänkte du på sjukhuset?
Jolanta blir tyst en stund.
– Tankarna var som små bollar som jag inte alls hade kontroll på, de bara studsade omkring hela tiden och så fort jag fångat en så studsade de andra iväg, säger hon och tillägger:
– Men det som smärtar mig mest var att jag inte kom ihåg mina tre barn. Det var hemskt.
Efter att ha legat en vecka på sjukhuset blev hon utskriven och sjukskriven i två månader. När hon kom hem visste hon inte riktigt hur hjärnblödningen påverkat henne. Hon oroade sig för bestående skador och vardagliga saker som att gå och handla i ett köpcentrum var för svårt. Successivt lärde hon sig att hantera vardagen.
– Efter en månad fick jag ett samtal från försäkringskassan. En kvinna som frågade hur jag mådde och då svarade jag relativt bra. Jag gjorde ju framsteg hela tiden. Då tyckte hon att jag kunde gå tillbaka till arbetet och förslog att jag skulle avbryta min sjukskrivning. Det var kränkande, säger Jolanta och påpekar att hennes kolleger säkert inte skulle ha uppskattat om hon hade kommit tillbaka till jobbet så tidigt. Hon tror inte att hon skulle ha klarat av arbetsuppgifter då.
I dag, ett och ett halvt år senare, mår Jolanta Croce Nastaj, bättre. Hon är undersköterska på ett äldreboende och jobbar på nätterna och trivs fint med det. Sviterna efter hjärnblödningen är yrsel och att minnet blivit sämre men det har hon lärt sig att hantera genom att noggrant planera och skriva upp saker som hon måste minnas.
Hon känner också en viss hjärntrötthet och har börjat tacka nej till saker som hon skulle ha hängt med på tidigare.
– Jag har nog blivit lite mindre social och när jag deltar i något är jag inte precis i händelsernas centrum, säger hon och ler.
Precis i samma veva som hon fick sin hjärnblödning var hon redo för en uppkörning. Men det blev inget av. Nu ska hon försökta ta tag i det till sommaren. Somliga saker som förut var självklarheter har blivit till utmaningar.
Samtidigt är hon enormt tacksam för att hon bara fick en liten hjärnblödning i den bakre delen av huvudet. Hur allvarliga skadorna blir är beroende av var blödningen sitter.
– Jag är egentligen ingen bra representant för personer som fått en stroke. Jag kom undan lindrigt, många blir förlamade, säger hon.
Är du orolig att du ska få en ny hjärnblödning?
– Nej, jag kan inte vara rädd hela tiden. Jag vill verkligen göra mitt bästa för att njuta av livet, säger Jolanta Croce Nastaj som vet att en hjärnblödning inte kommer med buller och bång utan att den kan smyga sig på.
Efter den ödesdigra helgen i oktober 2010 har hon flyttat från Uppsala till Skyttorp, för lugnets skull.