Vi fick kontakt hösten 2000. Våren 2001 var hon med i en debatt som vi arrangerade på Rädda Barnen. Hon satt i panelen, men stod inte med namn på affischen på grund av hoten.
Jag har pratat med många tjejer och killar som har varit hotade till livet och det är ingen som jag vet om som vågade göra det hon gjorde. Hon hade ett oerhört civilkurage.
I november samma år bjöd vi in henne till ett seminarium i riksdagshuset. Hon var rädd och ångestladdad, hon var ingen Jeanne D’Arc. Tårarna kom, men hon var beslutsam om att kampen var viktig. Det var inte bara för hennes egen skull utan för att hon kämpade för andra tjejers rättigheter.
Hon uppskattade att vi vågade gå in i de här manliga sfärerna där hederskulturer odlas. Hon bad mig förklara för politikerna att hedersvåld har med kulturen att göra. Jag sa till henne att svenskarna är rädda för att prata om det här, för att det är något främlingsfientliga kan utnyttja. Hon sa, mycket upprörd: Vad har de med mina rättigheter att göra?
Det tycker jag fortfarande är en avgörande fråga. Hon förstod inte vilka krafter hon utmanade i det svenska politiska etablissemanget.”