Det har varit lockande att hjälpa andra, men egentligen handlade det mest om äventyrlighet. Så sammanfattar Carl Olof Cederblad drivkrafterna bakom sitt spännande och växlingsrika liv, när vi träffas i våningen med utsikt över Eddaspången och Fyrisån.
Carl Olof Cederblad beskriver sig som en ”genuin Uppsalabo” som visserligen levt i exil i många år, men som är född på Akademiska, bodde på Kyrkogårdsgatan och Västra Ågatan, elev vid Katedralskolan och student vid Uppsala universitet.
Pappa Carl har namngivit Cederbladskolan och bars hela sitt liv av idén att öka möjligheterna till vuxenutbildning. Efter examen arbetade Carl Olof Cederblad på flera statliga verk, vilket ledde till att han fick jobb som biträdande statistikexpert vid en folkräkning i Sudan 1964–1965, den första men långtifrån sista kontakten med ett tredjevärldenland. När han återvände till Sverige och hade avverkat ytterligare några år på statliga verk erbjöds han 1983 jobb i Tanzania som statistikexpert.
– Det var det bästa jobb jag haft i mitt liv. Jag tyckte om att vara entreprenör, hitta lösningar, utföra praktiskt arbete. Privatlivet var också bra, för jag hade hela familjen med. Vi stannade i tre år. Sönerna var 17 och 11 år, och de fick vänner från hela världen som de fortfarande har kontakt med.
Under sin anställning på handelsdepartementet sysslade han med utrikeshandelsfrågor och blev flyttad till utrikesdepartementet 1985, där han arbetade med biståndsfrågor.
– Jag önskade komma till biståndsavdelningen, och så blev det. Genom mina kunskaper om Afrika fick jag rollen som ansvarig för Sveriges bistånd till Afrika.
Sedan gavs Carl Olof Cederblad möjlighet att lära känna ännu en kontinent, Asien, då han 1989 blev erbjuden ambassadörsposten i Bangladesh.
1992 utsågs han till samordnare av svenska humanitära insatser, och hamnade med egna ord ”mitt i smeten”. Jobbet var tungt och innebar mängder av resor till katastrof- och krigsplatser.
– Först var det kriget i forna Jugoslavien, ungefär samtidigt med inbördeskriget i Somalia, och lite senare folkmordet i Rwanda coh Burundi. Det var då jag och generaldirektören på Räddningsverket började använda Räddningstjänstens personal vid katastrofer. Det var ett lyckat koncept som användes både i forna Jugoslavien och i Rwanda-Burundi, säger Carl Olof Cederblad, och om under de åren hade tät kontakt med försvaret, räddningsverket och Sida i samband med katastrofinsatserna.
De sista yrkesverksamma åren fram till 1998 tjänstgjorde han som ambassadör i Bangladesh ”med sidoackreditering till Eritrea och Djibouti”. Carl Olof Cederblad arbetade för utökade handelsförbindelser mellan Sverige och Etiopien, och arrangerade en stor och uppmärksammad handelsmässa i Addis Abeba.
– Men allt gick om intet och investeringsviljan sjönk till noll när kriget mellan Eritrea och Etiopien bröt ut.
2004 återvände han till Uppsala.
– Jag kände en längtan efter att flytta hem. Varje gång jag besökte min son Fredrik här i stan kände jag den. Jag har bott på tio ställen i Stockholm och inte rotat mig på något.
Efter pensioneringen arbetade han som reseledare i Tanzania och Etiopien för reseorganisationen Läs och Res. Under åren har han lett tre resor till Tanzania och tre till Etiopien.
– Resenärerna är väldigt speciella och jag kan känna igen dem på långt håll. De har fjällrävenjacka och är smala och spänstiga.
I samband med pensionen började han skriva ner sina tankar om att gå i pension. Det blev i stället en hel bok med minnen som fått namnet Händelser i mitt liv, och som han skrivit för barn och barnbarn. Här finns bilder och berättelser ur hans liv: bland annat en som visar honom själv och Jan Eliasson utanför en gigantisk militärhelikopter, på väg för att medla i Nagorno-Karabachprovinsen.
– Vi träffade och förhandlade med krigsherrarna, som berättade fritt om allt, och jag blev på nära håll varse Jan Eliassons stora skicklighet som förhandlare, säger Carl Olof Cederblad, som fortfarande noga följer utvecklingen i ”sina” gamla länder via nätet, och reser till UD ett par gånger om året för att läsa rapporter.