Tongångarna är hårda: Det är en förolämpning mot minnet av dem som dog ”att religionen som mördat dem tillåts bygga en triumferande moské”, ”muslimer har inget där att göra”, ”visa hänsyn”.
Religion som mördar, ja demonstranterna hävdar inte ens att det skett ”i religionens namn”. Enbart beröring av islam, närheten till simmande, lekande barn två kvarter bort förolämpar offren. Vad skanderar demonstranterna egentligen? Jo, att muslimer – alla muslimer – bär skuld. Det är sorgligt att det präglar centrets start. Daisy Khans vill att det ska bli en mötesplats som firar pluralismen i USA.
Jag var i USA den elfte september för några år sedan. Eftersom terroristhändelsen präglat världspolitiken förväntade jag mig att dagen skulle uppmärksammas och på hotellrummet såg jag repriser av nyheterna 2001. Jag gick ut i Chicago tårögd, men väl i solskenet hade livet gått vidare. Någon frågade varför en flagga vajade på halv stång – inget i samhället påminde honom om vilken dag det var. När jag uttryckte min överraskning till en amerikan sa han: ”Det var länge sedan.”
Elfte september har över hela världen använts som ursäkt till att handla – lite oavsett vad man velat göra. Det är tyvärr inte förvånande att det demonstreras vid en byggnad ägd av muslimer, men det om något är förolämpande mot offren.
Trehundra muslimer dog vid World Trade Center. Dagarna efter misstänkliggjordes alla som fötts i ett muslimskt land. Den misstron har växt till ett hat, maskerat som religionskritik eller oförställt öppet som vid Ground Zero. Muslimer ses som en homogen grupp som inte är en del av den amerikanska smältdegeln. Om de ändå blir accepterade, som den muslimska föreningen var under många år, är det stopp när de vill bygga moské, när de vill utöva sin religionsfrihet. Det är, som medborgarna i frihetens land själva borde säga, mycket oamerikanskt. Islam är en amerikansk religion.