Norge, oljan och säkerheten i norr
dem som föds.
Om trettio år, om inget görs, räknar man med att världshavens yta höjts med cirka en meter. Det låter inte mycket, men innebär att stora delar av Bangladesh läggs under vatten. Andra områden som drabbas är t ex delar av södra Kina, delar av Indien och Holland. Hittar vi inte snabbt metoder att helt förhindra utsläpp av koldioxid, CO2, är det därför uppenbart att vi måste sluta att bränna fossila bränslen som kol och olja. Samtidigt innebär paradoxalt nog det minskade istäcket i Arktis att en utvinning av gas och olja underlättas ännu mycket längre norrut än vad som sker i dagsläget. Oljepriset, som nu ligger kring 70 dollar fatet, gör det också ekonomiskt lönsamt att utvinna fossila bränslen så långt norrut, trots alla extra kostnader detta för med sig.
Utvecklingen i Arktis underlättar inte bara utvinningen av gas och olja. När isen drar sig tillbaka kommer även den gamla drömmen om nordostpassagen att kunna realiseras. Sovjetunionen närde den redan på 1960-talet och satsade då stort på att bygga atomdrivna isbrytare. Men riskerna och försäkringskostnaderna gjorde att någon fartygstrad aldrig blev verklighet genom Berings sund.
När man talar med företrädare för Statoil är det tydligt att Norge kommer att exploatera nya fyndigheter i Arktis och att man på alla sätt hoppas bli delaktig i en framtida rysk utbyggnad i området. Det innebär att Norges ekonomi
och framtid kommer att knytas till dessa olje- och gasfält uppe i Arktis.
I sin tur leder det till att man får helt nya säkerhetspolitiska behov att skydda sina investeringar och sin produktion i detta område. Ett sådant skydd måste bygga på att man har militära resurser som är så starka att de även långsiktigt avhåller Ryssland från att ens överväga en geopolitisk expansion i Arktis. Sådana militära resurser finns enbart i USA. Man kan därför anta att Norge i framtiden behåller och förstärker sina bilaterala förbindelser med USA. Vidare förefaller det logiskt att USA kräver betalning för det militära och politiska skydd som Norge efterfrågar i Arktis. Den betalningen kommer säkerligen att få formen av olje- och gasleveranser. Det faktum att Norge nu tar fram system för att omvandla gasen till vätska, som kan levereras i tankbåtar i stället för i gasledningar, tyder på att en omdirigering av leveranser från Europa till USA kanske redan har påbörjats.
Inom kort kommer det alltså inte bara att vara fiskare i Nordnorge eller konservativa nationalister på Sörlandet som kommer att avvisa en norsk anslutning till EU. I en framtid kommer vi säkert att se alltfler företrädare för det s k etablissemanget redovisa negativa attityder till ett norskt medlemskap i EU.
En ny strategiskt viktig transportled genom Barents hav och Berings sund och nya stora gas- och oljefält i Arktis kommer att åter placera området i ett strategiskt och militärt fokus. I det sammanhanget förefaller norrmännen märkligt obekymrade om det faktum att man faktiskt har en mindre, ouppklarad gränstvist i Barents hav med ryssarna. I en krissituation finns dock inga så obetydliga tvistefrågor att de inte kan nyttjas för påtryckningar.
Självfallet är det inte bra för Sverige att Nordkalotten än en gång blir ett område av stort säkerhetspolitiskt intresse. Vi borde genast studera risker och möjligheter i den situation som nu
växer fram.
Att göra världen mer oberoende av fossila bränslen är därför inte bara bra för nanuk, den vita björnen, eller människorna i Bangladesh. På kort sikt hindrar det även att Nordkalotten åter upprustas. De kärnvapen som i dagsläget är baserade i området och alla de vars planerade projektilbanor ligger rakt över Arktis räcker mer än väl.
Vi har ett starkt intresse att verka för att de inte blir fler.
Så jobbar vi med nyheter