Efter första texten om Sofia Ekström som publicerades hörde folk av sig.
â Det rasslade till och jag kĂ€nde mig jĂ€ttehoppfull, berĂ€ttar hon.
Hon fick kontakt med ytterligare ett bemanningsföretag som nu har hennes cv. Dessutom ringde en rektor som behövde arbetskraft.
â Men jag vill inte jobba som lĂ€rare. Det Ă€r frestande att tacka ja, men det Ă€r lĂ€rarutbildningen som jag har paus frĂ„n. DĂ„ kan jag lika gĂ€rna fortsĂ€tta min utbildning, sĂ€ger Sofia.
Vilka reaktioner fÄr du nÀr du tackar nej?
â Inte mer Ă€n "vad synd, tack, hej". I början plockade jag russinen ur kakan och sökte bara vissa jobb, men nu har jag slĂ€ppt pĂ„ mina egna krav. Jag söker allt jag kan, förutom lĂ€rarjobb. Och helst vill jag jobba i Uppsala.
I förra veckan fick hon erbjudande frÄn hennes mammas jobb i Stockholm, men det blev nej.
â Dels för pendlingen, dels för att det Ă€r mammas jobb. Jag vill stĂ„ lite pĂ„ egna ben. Men sĂ„ hĂ€r i efterhand kanske jag skulle ha tagit det. Jag kanske var för krĂ€sen.
NÀrmast hoppas hon fÄ timvikariera som vÄrdbitrÀde eller inom förskolan.
â DĂ„ kan jag göra nĂ„gonting. Jag blir knĂ€pp av att bara gĂ„ runt och göra ingenting. Men allt tar sĂ„ lĂ„ng tid. Ăven om det hĂ€nder saker, sĂ„ har det rent konkret inte hĂ€nt nĂ„got. Jag har inte börjat jobba Ă€n.