Nu när det visat sig att en 35-årig man blivit dömd för människohandel i Rumänien efter att ha lurat och dödshotat ett antal tiggare i Uppsala. Han ska ha tvingat dem att ge honom pengarna som de fått av Uppsalabor.
Och nu kan vi som gett tiggare mynt i pappersmuggarna känna oss blåsta. Eller kanske inte?
Att ge eller inte, är en större fråga än den kan verka i förstone.
Ibland ger jag ett mynt men tror ändå inte att den lilla, smutsiga guldtian fungerar som ett Kinderegg. Den ger inte en fattig människa både skydd, lycka och mättnad. Snarare ger jag för att besvara ett leende eller få spända axlar att slappna av för ett ögonblick, som ett slags mellanmänskligt möte för att markera att vi alla är människor av samma skrot och korn. Eller för att bekräfta att jag ser dig och förstår att du har ett hårt liv.
Det är jobbigt att se fattigdom på så nära håll, speciellt när den har ögon som blinkar, näsa, öron och en talande mun. Att konfronteras med insikten att jag är asrik i jämförelse är lättare på en tidsbegränsad semester än hemmavid. Innan tiggare kom till Sverige för cirka åtta år sedan slapp vi detta ställningstagande som evig fråga.
Att ge eller inte ge är en svår fråga speciellt för alla som är föräldrar. Vi måste kunna förklara varför eller varför inte, för våra barn.
När min dotter var liten reste vi till södra Indien. Där gav vi till tiggare som var rörelsehindrade, de kunde sakna ben eller armar. Vi tänkte att de inte hade chans att försörja sig på annat sätt. Men vi gav inte till barn för de skulle gå i skolan och bygga sig en framtid. I Sri Lanka gav vi till tiggande men inte till kvinnor med bebisar i famnen.
I Etiopiens huvudstad satt horder av tiggare runt kyrkorna, de hängde vid bilrutorna vid rött ljus, kunde bli väldigt efterhängsna och stoppa ner sina händer i våra väskor. Där hade våra kompisar – som bodde i Addis Abeba då – köpt ett häfte med kuponger. De kunde vi ge till tiggare som i sin tur kunde gå och hämta ut mat. Det kändes som ett bra system.
Kupongerna underlättade, på samma sätt som när tiggaren utanför min närbutik här i Uppsala bad om ett paket tvättmedel. Han hade lärt sig säga Ariel, och även om situtionen framstod som rätt absurd när han pekade på sina kläder och förklarade, köpte jag ett paket.
Att ge någon tvättmedel eller kuponger riskerar inte att permanenta deras svåra situation, inte heller riskerar man att göda kriminella. När många är fattiga i världen och andra rika får vi som haft turen att födas i Sverige fajtas lite med moraliska frågor av typen: Ska man ge eller inte? Det priset har vi råd att betala.