De sitter bredvid varandra i soffan i vardagsrummet i Luthagen och talar om detta oerhörda och oväntade, att finna en människa att älska när man är 80+ och änka respektive änkeman.
– Vi tycker att det är obegripligt , säger Sigrid Kahle.
Men sedan sätter de båda igång att förklara varför och hur de älskar varandra, och det verkar inte det minsta obegripligt. Snarare självklart. Dessutom lyser det om dem. Om de så inte sa ett ord i ämnet, skulle vilken människa som helst, med egen erfarenhet av kärlek, nosa sig till det: de här två hör ihop. Mycket nära ihop.
Carl-Göran Ekerwald rodnar en smula, ler både förtjust och gör en mindre trovärdig avvärjande gest med händerna när Sigrid Kahle öppenhjärtigt förklarar sin kärlek.
– Det är lätt att leva med den här mannen. Vad som drar mig till just Carl-Göran är att han är så speciell. En väldigt originell och genuin människa. Den här jämten är absolut autentisk. Han är alltid rolig och har alltid något roligt att berätta. Och han har hela världslitteraturen i sin hjärna. Han är oerhört älskansvärd för mig, säger hon.
Carl-Göran skrattar och ruskar på huvudet.
– För mig är Sigrid unik. Jag tycker om kvinnor, men ingen på det sätt jag tycker om Sigrid. Vi har inga förbehåll för varandra. Vi har ett väldigt bra förhållande på alla plan.
Sedan BERÄTTAR han att han vet exakt när han blev kär i Sigrid. De hade känt till varandras existens i många år, men inte mötts personligen. Möjligen befunnit sig i samma större kulturella sällskap vid några tillfällen utan att för den skull mötas. Gemensamma intressen fanns: författandet som sådant, kulturen, persisk och arabisk litteratur i synnerhet. Carl-Göran ordnade ett samkväm hemma hos sig i Lagga utanför Uppsala för att fira 150-årsjubiléet av översättaren och tolkaren av persisk poesi, Eric Hermelin. Han bjöd in Sigrid, som ringde upp och tackade ja så fort hon fått inbjudan. Och dagen för mötet kom …
– Det var 22 juni förra året. Sigrid satt på verandan. Jag såg henne där. Och då! Jag tror den ägde rum omedelbart, förälskelsen. Som Shakespeare säger, sekundmässigt.
Möjligen var Sigrid inte lika omedelbart förälskad där i Lagga. Men hon tyckte att han var en intressant och attraktiv man och hon bjöd hem Carl-Göran att komma och dricka kaffe en eftermiddag. Det kunde ha stannat vid det, men icke. Sigrid berättar, rakt på sak:
– Han förförde mig med sin charm. Så var det. Hade han inte gjort det, hade vi säkert ändå haft en givande vänskap. Jag hade inte en tanke på något annat. Men det visade sig att vi behövde varandra. Jag skulle inte ha gett upp min frihet och självständighet om jag inte hade älskat honom.
Men kan man ge sig in i en djup relation, när båda är över 80 år?
– Det är just då man kan ha en fri och djup relation!
Men har man inte för många ingrodda vanor, för många minnen att bära på – finns det verkligen plats för en nära människa i livet igen?
– Vi har liknande vanor och har lärt oss att vara toleranta. Och minnena bara berikar. Det finns plats för hur mycket kärlek som helst i ett liv! svarar Sigrid
Resolut köpte de båda en resa till kanarieön Fuerteventura, delade rum, badade i Atlanten, njöt av semesterlivet. De kunde lika gärna ha varit 30 år.
– Vi ville se hur det fungerade att vara tillsammans hela tiden.
Och så bra ”fungerade det” att de numera är sambor ibland i Carl-Görans hus i Lagga, ibland i Sigrids lägenhet i Luthagen. Vädret och arbetet styr, framför allt arbetet.
– Vi arbetar ju båda, tysta, bredvid varandra. Det skulle kanske vara svårare att leva så tätt om vi inte hade något att göra, säger Carl-Göran.
Sigrid Kahle håller på med tredje delen av sin självbiografi; andra delen väntar på klarsignal för utgivning. Carl-Göran Ekerwald har just kommit ut med en biografi över Norges store poet Hauge. Och har nytt projekt på gång. Bakom sig har han 50-talet böcker och han har varit litteraturrecensent i Dagens Nyheter under hela 1980-talet.
De konstaterar att de har mycket gemensamt. Om nu attraktionen beror på det? Nej, det tror inte Carl-Göran.
– Goethe var gift med en blomsterflicka som aldrig läste böcker och inte begrep sig på vad han höll på med. Men han älskade henne outsägligt. Och vid invigningen av Colosseum sålde Martialis sina epigram, varav ett säger ”Varför jag inte kan älska dig, vet jag icke.” Lika lite kan man säga varför man gör det, älskar någon. Jag vet inte varför jag älskar Sigrid. Det finns inget val.
Båda två har varit gifta tidigare. Carl-Göran med Anna från 1945 tills hon gick bort 2009. Sigrid med John mellan åren 1951 och 2003.
– Vi hade båda levt i långa äktenskap och blivit änka respektive änkeman. Vi levde ensamma när vi möttes. Nu bygger vi upp ett nytt liv tillsammans. Anna och John finns med i vårt förhållande, det är helt naturligt. Vi har ju levt de liv vi har, vi har erfarenheter med oss i bagaget.
– Nu lär vi känna varandras levande familjer! Barnen har ingenting emot vår relation, de tycker att den är bra.
Carl-Göran har fyra barn och tio barnbarn, Sigrid har två barn och fem barnbarn. Några familjer finns nära, andra lever i Norge, Tyskland, Indien.
– Barn och barnbarn är naturligtvis en glädje. Men de lever sina egna liv. Och det är en annan sak, detta att ha en människa att älska, att slösa sin kärlek på, säger Sigrid och får en instämmande nick från Carl-Göran.
– Helt annorlunda …
Annorlunda är också ordet när de beskriver hur kärleken på ålderns höst skiljer sig från kärleken i ungdomen.
– Det är en kärlek utan levernets bekymmer, fri från så mycket som kan tynga ner ett äktenskap. Vår kärlek är kravlös. Och … jag hade aldrig tänkt mig att ha en man igen. Man måste vara oerhört tacksam för kärleken, säger Sigrid.
– Man får ut mer av kärleken nu. Vi är ju erfarna. Och den andra personen kommer mer i fokus. När man är ung, är man själv i fokus. Man är så oerhört egocentrisk då. Den andra blir ett instrument att spela på för egen förnöjelse. Nu är min partner en medmänniska att vara förtrolig med. Förtroligheten är kärlekens bevis! säger Carl-Göran.
Men förtroligheten och intimiteten är inte bara den erotiska, eller ens själva den kroppsliga närheten, utan den som berör alla sinnen och där intellektet – i allra högsta grad – är med. De diskuterar ständigt, utom när de skriver under tystnad. Varje dag läser de högt för varandra. Bibeln, New York Review of Books, arabisk och persisk poesi, Céline. Vad som för dagen är mest intressant.
– Och så är vi totalt jämställda. Också i hushållet, säger Sigrid.
De är så lika. Även om Sigrid är den livligaste, mest pratsamma, omedelbara, följer Carl-Göran strax efter, varm och uppriktig. Rak kommunikation, ärlighet, en sorts mod i detta, har de gemensamt.
– Vi diskuterar sällan åsikter, var och en får tycka vad den vill, säger båda.
– Du ska veta att Carl-Göran alltid säger vad han tycker. Han har fått mothugg ibland. Det finns en del elaka saker på internet, säger Sigrid.
– Jaja, jag har skrivit böcker i 50 år, det är inget att bry sig om, sånt får man tåla, säger Carl-Göran lugnt.
– Han är otrolig, den här jämten!
Egentligen är det bara en sak som bekymrar. Carl-Göran tar upp ämnet:
– När man är så här gammal och inleder ett förhållande, är man ju medveten om allt som kan hända. Någon av oss kan falla och skada sig, eller bli sjuk, gå bort. Man kan snabbt bli ensam. Därför måste man ta vara på tiden!
När vårt samtal om kärlek på ålderns höst går mot sitt slut och vi pratar lite om artikeln, som ska bli resultatet, säger Sigrid Kahle:
– Vi går med på det här, lämnar ut oss själva, för att det kanske kan hjälpa andra. Personer som tvekar, som kanske inte vågar satsa på kärleken. Vi är medvetna om att det kan väcka löje med kärlek på gamla dar, men det är ingenting att fästa sig vid. Vi vill visa att det aldrig är för sent!