Det är inget mål att glömma det trauma den första tiden efter gruvraset innebar, när ingen kontakt med omvärlden fanns och när hotet om död och begravning i underjorden var överhängande. Det menar Tom Lundin, professor och överläkare i katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset.
– Men minnena får inte bli ett hinder i relationen med anhöriga eller andra. Reaktionen kan lätt bli att ”du förstår ändå inte, så det är ingen idé jag förklarar”. Det är viktigt att gruvarbetarna och deras anhöriga tillåts och tillåter sig själva att känna efter hur de mår, även om känslan nu är att allt har gått bra, säger Tom Lundin.
De generella kunskaperna om reaktioner på katastrofer är stora. Posttraumatiska reaktioner eller stress är väl dokumenterat och definierat. Däremot saknas helt erfarenheter av det här speciella slaget, där människor suttit instängda under jorden i två månader med ett överhängande dödshot.
– Men sannolikt kommer de första 17 dagarna att komma tillbaka i minnet så småningom, även om det nu känns som att man bara mår bra. Vi vet att det kommer reaktioner eller stress i form av ångest, nedstämdhet, mardrömmar eller till och med återupplevande, säger Tom Lundin.
Problembilden är mångfacetterad i och med att det är två olika grupper med varsina erfarenheter som nu möts, de som väntat under jord och där utvecklat en mycket stark gemenskap, och de anhöriga som väntat på plats ovan jord.
– Det är två separata problem och erfarenheter som ska mötas, säger Lundin.
En annan faktor är det enorma medietrycket med tusentals journalister från hela världen på plats.
– Det är bra att de inblandande ska skyddas från medierna de första dagarna. Men det kan infinna sig en tomhet hos dem när medieintresset är borta.
Som vetenskaplig expert hoppas Tom Lundin att kolleger närmre räddningsaktionen gör uppföljningar på tillståndet hos de drabbade.
– Jag är nästan säker på att det kommer att ske. Det är en så oerhört intressant och specifik situation, säger han.