Nya pappan fanns för 40 år sedan

För Lars och Marianne Granat i Uppsala var barnens bästa som avgjorde. Än i dag kan de erinra sig ljudet av ledsna barn genom brevlådeöppningen, och hur gråten ekade i hyreshusets trappa när de gick hemifrån. Då på 1960-talet.
- Det var ju knasigt att jag skulle ta hand om andras barn och en barnflicka skulle ta hand om våra. Bättre då att jag var barnflicka, säger Lars Granat som var plutonchef på P1 på Göta livgarde i Enköping.
Hans arbetsuppgifter bestod i att ta hand om 60 värnpliktiga som inte tyckte om att vara inkallade. Några av dem rymde därifrån.

I mitten av 1960-talet fanns många hemmafruar men inte dagis att tillgå och mammaledigheten (det hette så då) var sex månader. En annan skillnad mot i dag är att äkta makar sambeskattades vilket för familjen Granat innebar att inget blev något kvar av deras lägsta inkomst när barnflickan var betald.
Och det var Marianne Granat som tjänade mest.
När första sonen, Patrik, föddes 1963, bodde de på Gotland, och trivdes bra, men försvaret genomgick en omorganisation och Lars Granat ställdes inför ett ultimatum, antingen att ta jobb i Enköping eller att familjen skulle bosätta sig på Gotland. Det senare såg de inte som något alternativ.
- Jag jobbade på apotek och mina chefer var välvilliga och intresserad av mina idéer på förbättringar. Men förändringarna skulle alltid ske i morgon, säger Marianne Granat, som tröttnade på att inget hände.

När andra sonen Magnus, föddes hade de flyttat till Enköping.
- Det var som att gå in i en mörk garderob. Jag som var van vid närheten till havet trivdes varken med arbetsuppgifterna eller arbetsmiljön, kommenterar Lars Granat återkomsten till Enköping.
- Vi funderade inte över vad andra skulle tycka utan försökte bara hitta en lösning som skulle passa vår familj, säger Marianne Granat.

Lars Granat tog tjänstledigt ett halvår för att ta hand om sina barn och hela familjen trivdes. Steget till att säga upp sig var inte långt. Samma år som tredje sonen, Niklas kom till världen slutade Lars Granat på P1.
-Arbetskamraterna tyckte jag var konstig som vågade sluta. Och när jag avtackades sa sekundchefen att efter ett halvår hemma skulle jag vara slut som människa, säger Lars Granat och skrattar till.
Andra reaktioner var frågor från kolleger som undrade om han inte kunde komma hem till dem och sköta om deras trädgårdar, nu när han inte skulle arbeta längre.
Lars Granat ser underfundig ut.
- De verkade tro att jag skulle sitta och rulla tummarna. Men med tre små barn var det fullt upp hela dagarna. Jag minns hur jag cyklade till mataffären, den låg rätt långt bort, vi hade flyttat till ett nybyggt hyreshusområde på Lagerlöfsgatan i Uppsala. Jag hade ett barn i plastkälke bakom cykeln, ett på pakethållaren och ett i korgsits på styret. Matkassarna hängde jag på styret och själv drog jag cykeln.

Så här i efterhand konstaterar de att det var en fördel att de hade sina egna föräldrar på rejält avstånd. Mammorna gillade inte idén. Både Lars och Marianne Granat är uppväxta med traditionella könsroller.
- Jag var äldst av fyra syskon och min mamma ville alltid att jag skulle sköta hemsysslor. Hon var snabb och jag var långsam och hon klagade alltid på mig. För att smita undan blev jag en duktiga flickan som satsade på skolan i stället, säger Marianne Granat.
Hon pekar på pianot som står bakom oss i vardagsrummet och tillägger att det var ett av mammans önskemål att hon skulle hålla pianot rent.
- Jag tyckte det var urtrist, inte minst för att hemmasysslor måste göras om varje vecka. Jag letade efter något mer utmanande.

I Lars familj var det mamman som skötte allt. Som hemmaman fick han på egen hand lära sig allt - matlagning, barnskötsel och städning - från grunden.
- Jag tror det var bra att jag höll mig undan och inte la mig i, säger Marianne och Lars protesterar inte.
I stället frågar han om vi vill ha te och om det ska vara med mjölk och honung till. Jotack! I rödaste rappet har han serverat och rört ut lagom mycket honung i kopparna.
Sammanlagt var han hemmaman i elva år. Under den tiden slutade Marianne Granat på apoteket och gjorde karriär inom läkemedelsföretaget Pharmacia. Som hemmaman upptäckte Lars Granat att hans fritid försvann.
- När jag ringde och frågade Marianne när hon skulle komma hem, fick jag till svar att hon minsann inte hade något åtta till fem-jobb, säger han.

När Lars Granat skulle in på repövning inom försvaret uppstod problem. Marianne sökte ledigt för att ta hand om barnen. Men på hennes arbetsplats hade man aldrig varit med om liknande. Till slut fick hon ledigt.
Har du fått försaka något, Marianne?
- Nej, säger hon och tänker efter, tvärtom jag har bara vunnit. Jag fick göra det jag ville och vi slapp ha en anställd för barnens skull, jag fick umgås mycket med barnen men så klart har jag inte levt upp till den traditionella modersrollen.
Skulle du Lars, rekommendera pappor att vara hemma med sina barn?
- Den som har möjlighet bör inte tveka. För mig var det fantastiskt att få dela så många upplevelser med barnen, säger Lars Granat.
- Jag är övertygad om att det räddade vårt äktenskap, ja, våra liv faktiskt, och var det allra bästa för barnen, säger

Marianne Granat som axlade ansvaret för familjens försörjning och erkänner att hon kände oro över att hennes man inte skulle få jobb efter hans långa frånvaro från arbetsmarknaden.
Men Lars Granat fick jobb som lärare vid Räddningsverket skola i Rosersberg och stannade där tills han gick i pension. Han anser att han fick ett bättre yrkesliv andra gången, trots att han aldrig känt behov av att göra karriär.

Nya pappan fanns för 40 år sedan

Redan för 40 år sedan var Lars Granat hemmaman, medan Marianne Granat stod för försörjningen av familjen. För dem var det självklart. Minst av allt brydde de sig om vad andra skulle tycka.