Obama for president

Vem som leder USA är lika viktigt för världen i övrigt som för amerikanerna. Och det finns ett samband mellan amerikansk utrikespolitik och inrikespolitik: Om USA ska kunna spela den ledande roll i världen som landets resurser, historia och grundläggande värderingar möjliggör så måste också inrikespolitiken präglas av en känsla för rättvisa, öppenhet och anständighet.
Några presidenter symboliserar detta samband mer än de flesta: demokraterna Franklin Roosevelt och John F Kennedy, längre tillbaka republikanen Abraham Lincoln. Efter åtta år med George W Bush är det en utbredd känsla i USA att landet på nytt behöver påminnas om vad Amerika i sina bästa stunder kan vara. Och med all respekt för republikanernas kandidat John McCain så är det demokraternas Barack Obama som är den kandidat som både USA och omvärlden bör hoppas på.

När man säger att demokraterna i allmänhet står "till vänster" om republikanerna så är det på en skala som inte motsvarar den gängse europeiska. Båda partierna och de flesta vanliga amerikaner omfattar grundvärderingar som historiskt bara kan beskrivas som liberala. Socialism och traditionell idékonservatism har aldrig riktigt fått fäste i USA:s politiska liv. När många tunga republikaner de senaste veckorna övergett McCain för att i stället uttala stöd för Obama är steget inte fullt så stort som det kan tyckas.
Det attraktiva med Obama är för dessa och många andra till stor del hans reaktioner på den djupa finanskrisen. Obama ger intryck av att ha ett rörligare intellekt och en större förmåga att koncentrera sig på de viktigaste frågorna än den retoriskt mer yvige John McCain. Och att Obama i denna bemärkelse, trots sin ungdom och ganska korta meritlista, framstår som den "säkrare" ledaren i en otrygg tid är inte oväsentligt.
Obamas bok The Audacity of Hope liksom många av hans tal förmedlar intrycket av en politiker med genomtänkta värderingar men en prövande attityd till olika politiska medel och metoder. För en del är detta ett kvitto på oklarhet. En mer rimlig hållning är att se viljan att lyssna och pröva argument som en tillgång inför en troligen lång ekonomisk krisperiod. Obamas konkreta löften om satsning på utbildning, sjukförsäkring, skattesänkningar för medelklassen etc spelar då mindre roll - det avgörande är själva den attityd av delaktighet och gemensamt ansvar för landets framtid som hans kampanj förmedlar.

Utrikespolitiskt har skillnaderna mellan det man kan vänta sig av president Obama och det man kan vänta sig av president McCain minskat. Båda kommer att hävda amerikanska intressen, om nödvändigt militärt, båda visar insikt om vikten av att vårda sina allierade och ingen av dem lär lämna Irak genast. Obamas rekommendation att i stället för Irak fokusera på Afghanistan håller redan på att bli officiell politik. Och föreställningen att McCain skulle vara ett säkrare val för den som håller på frihandel motsägs av en snabb tillbakablick på tidigare presidenters retorik och faktiska handlande. Alla amerikanska presidenter utsätts för tryck av ungefär samma slag i handelspolitiken. Det avgörande när det gäller utrikespolitiken är något helt annat - ett val av Obama kommer att få väsentligt större betydelse för USA:s möjligheter att påverka attityder och lojaliteter världen runt, det som med ett modeuttryck kallas "soft power".
Inget av detta betyder att John McCain är en dålig presidentkandidat. Men han var en bättre kandidat år 2000, då han utmanade George W Bush om republikanernas nominering och förlorade, än vad han är i dag. Hans uppträdande under krisen har inte övertygat och hans val av den uppenbart okvalificerade Sarah Palin till vicepresidentkandidat har ingett tvivel om hans omdöme i pressade situationer. McCain som president de senaste åtta åren hade sannolikt undvikit åtskilliga av de missgrepp som präglat Bushadministrationen. Men det som USA nu behöver är något mer påtagligt nytt - en generationsväxling och en ledare som ställer viktiga frågor på ett nytt sätt.