Nej, någon succé för klimatet blev inte Köpenhamnskonferensen för två år sedan. Överenskommelsen som helt saknade bindande krav på utsläppsminskningar beskrevs av miljöorganisationer som en dödsdom för miljontals människor. En som blev rejält besviken var Tor Kihlberg i Uppsala.
– Jag hade höga förväntningar på mötet men det blev ju ingenting. Om inte politikerna klarar av att agera så måste vi gräsrötter lägga in en växel till. Jag kan inte bara sitta och rulla tummarna. Men frågan var bara vad jag skulle göra. Jag hade ju ingen etablerad kompetens inom något område som passade, säger Tor Kihlberg, som är kemist i botten och hade ett jobb med spetskompetens.
Då arbetade han på Akademiska sjukhuset med att utveckla metoder för medicinsk diagnostik. Men tankarna på ett hållbart samhälle var inte nya. Två år tidigare hade han blivit engagerad i kampen för klimatet. Det var Al Gores film En obekväm sanning som hade berört honom djupt. Efter det träffade vi Tor och hans dotter som hade ändrat livsstil, inomhustemperaturen låg på 19 grader, de hade slutat köpa frukt som rest långt och infört andra koldioxidsparande manövrar. Nu sitter vi också i hans kök som är sig likt från 2008. Då var det inte renoverat och är det inte nu heller. I en skål ligger torkade äppelringar, precis som förra gången, men nu har det torkade sortimentet utökats med både plommon och vindruvor. Druvorna gav en superstor skörd i år och av dem har han gjort egna russin. De är knapriga och fulla med smak, inte alls som de man köper.
I källaren är torkrummet fullt av äppelringar, somliga är smaksatta med kardemumma, andra naturella. Han har också plockat en massa päron trots att han saknar päronträd. I stället tog han stegen under armen och cyklade runt i grannskapet och frågade villaägare om han fick plocka frukt. Många sa ja och på så sätt blev han rik på päron. Men att förändra sin egen livsstil räcker inte för Tor Kihlberg.
– Jag vill dra mitt strå till stacken och jobba professionellt med ödesfrågorna.
Sagt och gjort, Tor Kihlberg sa upp sig från sitt välbetalda och trygga arbete på sjukhuset.
– Det var jobbigt och en lång process. Nästan värre än att skiljas.
Fyra år tidigare hade han läst en artikel om biokol. Idén att omvandla biomassa till kol som i sin tur kan användas som jordförbättringsmedel fascinerade honom. Av en slump korsades hans spår av en person som arbetade med just biokolsproduktion, det var maken till hans lärare i japanska.
På en av köksbänkarna bakom oss ligger resultatet. Olivkärnor, halm och plywood. Men de ser annorlunda ut mot vad vi är vana. Svarta och förkolnade liknar de små briketter. Genom att värma upp biomassan till 500 grader och ta bort syret i processen omvandlas materialet till kol. Det förkolnade materialet ska fotograferas till den hemsida som Tor Kihlberg ansvarar för. I dag har han en 20-procentig anställning vid Uppsala universitet, institutionen för geovetenskaper, luft, vatten och landskapslära och uppgiften är just att forska på biokol som en metod för att minska koldioxidutsläppen. Han har fått en knackig ekonomi men är öppen för nya lösningar och hyr ut rum i sin villa till två studenter. Att bo i ett så stort hus har bara gett honom dåligt samvete.
– En av dem kommer från Italien och läser filosofi medan den andra pluggar till landskapsarkitekt. Det var många som svarade på min annons men jag valde dem för att jag tänkte att vi kunde ha intressanta diskussioner och det har vi, säger Tor Kihlberg.
Hemmavid håller han på att utveckla sin trädgård. Maximal självhushållning är målet. I somras byggde han vertikalodlingar för sina tomater. I stället för att ställa en kruka på marken eller plantera på friland använder han ett stort rör på husväggens utsida som odlingsyta. I varje rör finns fem ”våningar”. På dem ligger jorden och plantorna har hål att växa igenom och sen får de slingra på armeringsjärn och hönsnät längs med husväggen. Inbyggt är också en automatisk bevattning. Och tomaterna ser ut att trivas. Tor kom igång lite sent på säsongen men med en lång höst så hann de växa till sig. Han har också bytt ut sin vattentoalett mot en som separerar kiss och bajs. För att kompostera innehållet använder han biokol, det löser eventuella problem med lukt, och förbättrar biokolets värde för odling.
Vad är din drivkraft?
– Jag måste använda mina resurser. Om jag inte släpper fram den kreativitet och nyfikenhet jag har inom mig mår jag inte bra. Och så har jag ett patos för att göra något som känns viktigt.
Då minns jag en sak som de berättade förra gången vi sågs. Dottern, Cornelia Tandre, ville resa till Tokyo och den flygresan har de gjort. Men därefter har de bara rest med tåg. Bil har Tor Kihlberg förstås inte.