Men Lars Ohly och VÀnsterpartiet Àr nog inte ledsna sÀrskilt lÀnge till. För att alls fÄ ingÄ i Socialdemokraternas och Miljöpartiets regeringsalternativ var man tvungna till lÄngtgÄende kompromisser. Det sved i bÄde partiledningens och grÀsrötternas hjÀrtan nÀr först budgettaket och sedan till exempel stora skattesÀnkningar och tidigare betyg blev gemensam oppositionspolitik. Drömmen om ministerposter och eftergifter pÄ det utrikespolitiska omrÄdet - tydligast symboliserat av Afghanistanöverenskommelsen - fick dock VÀnsterpartiet att ge med sig.
Nu finns inte nÄgon anledning att kompromissa sig lÀngre och lÀngre bort frÄn de egna stÄndpunkterna. I alla fall verkar mÄnga vÀnsterpartister resonera sÄ. Det framgÄr i en nyhetsartikel i gÄrdagens DN.
Om Lars Ohly Àr den av de rödgrönas partiledare som kÀmpat mest för att hÄlla ihop samarbetet, Àr det hans egna medlemmar som varit minst intresserade av det. NÄgra nya vÀljare gav inte samarbetet. Fast det lÀr Ä andra sidan inte heller ett nygammalt vÀnsterpartistiskt agerande leda till.
Det lĂ€r bli âbusiness as usualâ för VĂ€nsterpartiet de nĂ€rmaste Ă„ren: budgetdisciplinen byts ut mot 200 000 statliga jobb, Ohly fortsĂ€tter som partiledare och partiet ligger kvar kring fem procent. Samarbetet med S och MP gjorde varken frĂ„n eller till med opinionssiffrorna. Det Ă€r egentligen bara under Gudrun Schyman som man lockat nĂ„gra större vĂ€ljarskaror. Ăvrig tid har VĂ€nsterpartiet uppfattats och agerat som ett ytterkantsparti i riksdagen - och röstandelen har varit dĂ€refter.
Och dÀr verkar partiet trivas. PÄ annat sÀtt Àr det svÄrt att tolka de partidistrikt som nu krÀver att VÀnsterpartiet gÄr sin egen vÀg. Men de andra partierna ser nog ocksÄ gÀrna att allt blir som förut. Alla vinner ju pÄ det: S och MP slipper segslitna kompromisser vÀnsterut, regeringen behöver inte oroa sig för att förlora i kammaren och Lars Ohly sjÀlv fÄr ÄtergÄ till sina vÀlbekanta vÀnsterretoriska jaktmarker.