Det framgår av en doktorsavhandling av psykologen Kerstin Bergh Johannesson vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri, Uppsala universitet.
- Samtidigt som vi ser att de flesta har en god motståndskraft och förmåga till återhämtning efter en så svår traumatisk händelse understryker resultaten vikten av att kunna erbjuda socialt stöd och adekvat behandling för dem som får kvarstående problem, säger hon.
I avhandlingen redovisar Kerstin Bergh Johannesson hur flera tusen svenskar besvarat ett par omfattande frågeformulär kring sin psykiska hälsa och sitt sorgearbete 14 månader och tre år efter att de drabbades av tsunamikatastrofen. De flesta av hade själva varit på plats i något av de områden där tsunamivågen svepte in över land.
- Dagens livsstil med ökat resande gör att det finns ett stort behov av kunskaper om traumareaktioner hos personer som återvänt efter att ha utsatts för allvarliga händelser utomlands. Bara några få tidigare studier har undersökt detta, säger Kerstin Bergh Johannesson.
Majoriteten av dem som drabbades av tsunamikatastrofen hade återhämtat sig redan inom 14 månader och efter tre år hade andelen som med kvarstående nedsatt psykiskt välbefinnande och tecken på så kallad posttraumatisk stress sjunkit ytterligare.
I vissa grupper var kvarstående psykiska besvär och posttraumatiska stressreaktioner betydligt högre än i andra. Att ha förlorat nära anhöriga, i synnerhet att ha förlorat barn, var förknippat med förhöjd risk för posttraumatiska stressreaktioner och komplicerad sorg.
- Särskilt hög var risken för psykisk ohälsa för dem som själva varit utsatta för direkt livsfara på plats och dessutom förlorat någon nära anhörig i tsunamivågen. Men även i den gruppen sjönk gradvis andelen med besvär, om än i långsammare takt, säger Kerstin Bergh Johannesson.
Av dem som både varit utsatt för livsfara och förlorat nära anhöriga besvärades efter tre år fortfarande var femte av posttraumatiska stressreaktioner i form av till exempel mardrömmar, sömnbrist och återkommande plågsamma minnesbilder, och mer än två femtedelar hade nedsatt psykiskt välbefinnande.
På en punkt fann Kerstin Bergh Johannesson en överraskande skillnad mellan kvinnor och män som förlorat någon nära anhörig.
- För kvinnor var risken för komplicerade sorgereaktioner ungefär lika stor oavsett vilken nära anhörig de förlorat. För män däremot var risken för sådana reaktioner klart större om de förlorat ett barn än om de förlorat en partner, förälder eller syskon. Kvinnor är i allmänhet med sårbara för traumatisk stress, men om det beror på biologiska, psykologiska eller sociala faktorer är ännu inte klarlagt, säger hon.
Hon hoppas att de nya kunskaperna från avhandlingen ska bidra till att ytterligare utveckla medvetenheten om effekter av svåra trauman hos landsting, kommuner och andra myndigheter.
- Särskilt viktigt är utbildning av hälso- och sjukvårdens personal avseende bemötande, adekvat stöd och bedömning av korrekta behandlingsåtgärder, säger Kerstin Bergh Johannesson.