Om fångar och likkistor

På den svenska vänsterkanten finns en inte föraktfull skara som med jämna mellanrum uttrycker sina sympatier för Hizbollah och organisationens kamp mot Israel. Enligt logiken min fiendes fiende måste vara min vän, tar Israelkritiker aningslöst ställning för extremisternas sak.
Man kan tycka att de borde veta bättre. Men även efter gårdagens fångutväxling mellan Israel och Hizbollah kommer de säkert att blunda inför sanningen: vilken part som är Mellanösterns enda demokrati och vilken som är en grupp militanta religiösa extremister.
I två års tid har de anhöriga till Ehud Goldwasser och Eldad Regev svävat i ovisshet. Sedan de två israeliska reservisterna kidnappades av Hizbollah för två år sedan har det varit oklart om de varit i livet eller ej.

Det är först nu, genom en fångutväxling, som soldaterna återförs till sina familjer. Eller soldaternas kroppar, vill säga. För medan Israel friger fyra Hizbollah-medlemmar och en livstidsdömd terrorist, benådad av president Shimon Peres, överlämnar Hizbollah två likkistor. Och man tycker att budskapet inte kunde bli klarare än så: trots sina brister är det Israel som håller fängslade terrorister vid liv. Hur svårt ska det vara att dra slutsatser av det?
Israel kan kritiseras för mycket, men aldrig jämställas med organisationer som Hizbollah och Hamas. Att alla ska förstå det verkar dock fortfarande vara för mycket begärt.