''Omöjligt säga om utbrända är sjuka''
Han har beskyllts för att vara läkaren som inte tolererar utbrändhet som sjukdom. Men Leif Elinder säger sig ha stor förståelse för både patienterna och läkarna som sjukskriver dem. Felen ligger i stället i systemet, säger han.
För en dryg månad sedan kom parterna överens om ett avgångsvederlag och Leif Elinder tar nu emot UNT i egenskap av specialistläkare inom särskolan i Uppsala. Om sin tid som försäkringsläkare säger han:
— Jag kom i ett läge där jag var tvungen att dra en linje, säga att här går gränsen, med tanke på min yrkesheder.
De flesta som sjukskrivs en längre tid uppfattar det som att det är husläkaren som ger sitt godkännande. Man är sjuk och man kan inte jobba, alltså blir man sjukskriven.
Men det är handläggaren på Försäkringskassan som fattar det formella beslutet. Och fram till i början av 2000-talet var Försäkringskassans roll just formell, i princip alla sjukskrivningar godkändes.
När sjuktalen så rusade i höjden beslutade regeringen att sjukfrånvaron skulle halveras under en femårsperiod, fram till 2008. Många uppfattade det som att man införde en hårdare bedömning av sjukskrivningar, myndigheterna såg det som att man nu började tillämpa lagen.
En av åtgärderna var att anställa fler försäkringsläkare, en rådgivande funktion till stöd för handläggarna i tveksamma fall. Leif Elinder var en av ett tiotal som anställdes i Uppsala län.
— Vår uppgift var att bedöma underlaget för sjukskrivningen efter ett eller flera läkarbesök, se vad som styrker att den här personen är sjuk och inte kan jobba.
Han började med att vara ganska generös med att tillstyrka sjukskrivningarna, det var ändå huvudregeln. Problemen kom när folk hade varit sjukskrivna mycket långa perioder för psykosociala orsaker, utmattningssyndrom och utmattningsdepression, det som också brukar kallas att gå in i väggen eller utbrändhet.
— Det är sjukdomar som inte är fysiska, utan diagnosticeras med hjälp av symtom. Det finns inga objektiva tecken utan diagnosen ställs enbart med hjälp av patientens egen beskrivning.
— Om patienten uppger vissa symtom har läkaren oftast inget annat val än att bocka av och sjukskriva.
Symtomen kan till exempel vara sömnlöshet, koncentrationssvårigheter, oklara muskelsmärtor eller nedstämdhet.
— Vid den här tiden var det bara att slå upp vilken kvällstidning som helst, eller gå ut på nätet för att se vilka kriterier man skulle uppfylla, vilka symtom som behövs för en sjukdomsdiagnos. Och därmed också en sjukskrivning om man anser att man inte kan jobba.
Leif Elinder understryker att han inte underkände alla dessa ärenden.
— Nej, en till två månaders sjukskrivning bråkade jag inte om. Däremot anser jag att långa sjukskrivningar, över tre månader, bör bedömas av en psykiatriker.
Han understryker också att han inte säger att patienterna är friska, att det skulle vara vanligt att de hittar på sina symtom.
— Allt jag säger är att jag inte vet. Utifrån mina kunskaper är underlaget för tunt och jag kan inte göra en bedömning av så diffusa besvär.
Eftersom sjukdomarna i första hand är psykiska kan sannolikt en psykiatriker göra en bättre bedömning, men Leif Elinder är inte säker på att det vore den bästa lösningen.
— Så många psykiatriker finns helt enkelt inte. Även för en psykiatriker kan det svårt att bedöma långvariga diffusa besvär utifrån sjukskrivningsperspektivet.
Han kritiserar inte patienterna som bara anpassar sig till de attityder som råder i samhället. Och han kritiserar heller inte alla distriktsläkare och allmänläkare runt om i sjukvården som efter 15—30 minuters konsultation ska fatta beslut, sjukintyg eller inte.
— Jag har själv befunnit mig i samma situation och skrivit lika tunna intyg. Som distriktsläkare är det lätt att ge upp, om man nekar söker patienten bara en annan doktor där man kan få en sjukskrivning i stället.
Det avgörande felet ligger inom själva systemet, säger han, där såväl läkare som patienter, handläggare och politiker ingår. I systemet finns det övergripande målet, att halvera sjukfrånvaron. Vägen dit är underordnad.
Den enkla vägen hade varit att hålla god min och göra vad arbetsgivaren säger. Men Leif Elinder har valt att stå på sig och att ta konsekvenserna. Ändå är han ingen bråkstake, säger han.
— Nej, jag uppfattar mig som en ganska human och försiktig person. Det är bara min egen osäkerhet i de här fallen det handlar om, min okunskap i sjukförsäkringssituationer där det helt enkelt inte finns någon säker kunskap.
Möjligen kan han gå med på att kallas ovanligt envis, i vissa situationer.
— Det finns alltid en bortre gräns. Gång på gång ställde arbetsgivaren mig inför situationer där jag skulle yttra mig på ett sätt jag inte kunde stå för. I längden är det omöjligt att kompromissa med sin yrkesroll hur mycket som helst.
Så jobbar vi med nyheter