Mössan är nedragen ända till ögonbrynen och han är prydligt klädd i slipover och skjorta. De stora ögonen skelar lite när han läser. Runtomkring honom skrattas och stojas det. Det är lunchrusning inne på studentnationen och ljudnivån är hög.
Så tittar han upp, ser mig, kurar ihop sig ännu mer och skrattar försiktigt. Reser sig upp och sträcker fram handen.
− Hej Ellinor, vad roligt att träffa dig. För den här ensamhetskänslan jag känner kan nästan inte beskrivas och jag tror inte att någon kan förstå. Därför blev så jag glad när jag hörde att du ville förstå.
Nu är det ungefär 13 år sedan Solomon hamnade i eritreanskt fängelse. Då var han en 21-årig student, full av självförtroende och kritisk mot Isak Afewerkis regim. Tillsammans med sin familj och sin flickvän protesterade han och satte sig upp mot makten. Priset blev högt. Tre år i eritreanskt fängelse, en flykt och sedan sex år som hemlös flykting i Sudan.
− Jag hade en flickvän, vi studerade tillsammans på universitetet. Vi skulle ha gift oss. Hon hamnade också i fängelse och hon dog där. Ibland frågar jag Gud: Varför? Vad har jag gjort för att vara med om något sådant här?
Solomon är förtegen kring detaljerna om sin familj. Men det kommer fram att han såg sin egen pappa bli misshandlad till döds. Mamma, syskon och flickvän blev också dödade eftersom de var regimkritiker. Han blev ensam kvar.
− Ibland när jag ser föräldrar som tar hand om sina barn kan jag gråta och bli överväldigad av minnen. Jag förvånas över hur överrumplad jag blir av ensamheten när jag ser andra människor tillsammans.
Ögonen blir glansiga och tårar svämmar sakta över kanten och rinner över kinderna. Han vänder bort huvudet från alla studenter som är här för att köpa billigt fika.
− Jag hade bestämt mig för att inte börja gråta, säger han och drar med handens baksida över kinderna.
Tillsammans med ytterligare två personer lyckades Solomon fly från fängelset. Han beskriver det som den värsta upplevelsen i sitt liv. Om han blev tillfångatagen skulle han bli dödad och det enda som drev honom att ta den oerhörda risken var hopplösheten i fängelset. De färdades på natten, undvek dagsljus, och lyckades till slut ta sig till ett av FN:s flyktingläger i Sudan.
− Vid den tiden var jag så otroligt svag, både fysiskt och psykiskt. I fängelset dödar de dig två gånger, på utsidan och insidan. Och även när jag kommit fram till FN:s läger var det en ständig stress och rädsla. Två gånger tog sudanska vakter med mig från flyktinglägret och en gång blev jag så misshandlad att jag höll på att dö. Jag blev räddad av FN och förd till sjukhus.
Tron på Gud är det som håller honom uppe, då som nu. Tron att det finns någon som ser honom och har en större plan för hans liv.
− Att jag klarade mig är verkligen ett mirakel och det har stärkt min tro på Gud.
Efter sex år i Sudan fick Solomon slutligen hjälp av FN att ta sig till Sverige. I en liten norrländsk småstad började han ett nytt liv, utan vare sig familj eller vänner. Men han hade fått sin frihet.
− De första månaderna hade jag svårt att förstå var jag var. På morgonen när jag vaknade trodde jag att jag var tillbaka i fängelset, och att folk skrek åt mig. Även nu kan jag ofta få panikångestattacker. Mina ögon har inte riktigt fungerat heller, på grund av tortyren. Ibland kan synen bara försvinna.
Han flackar med blicken och börjar klia sig runt nacken och halsen. Ger ifrån sig ett klickande ljud som han inte verkar kunna kontrollera och ser ut som om han skulle vilja vara var som helst, förutom dit minnena tvingar honom just nu.
Sedan ett halvår tillbaka bor Solomon i Uppsala. Han flyttade hit för att studera på universitetet och läser nu för att ta en masterexamen. Men Uppsala är en stad där det är lätt att förvinna bland alla studenter som kommer och går.
− Jag känner mig alltid ensam. Jag har ingen att prata med, att umgås eller reflektera med. Efter skolan går jag raka vägen hem och pluggar, varje dag. Jag har försökt skaffa vänner, men ibland känns det som att något saknas hos mig. Jag är orolig för att jag inte är bra nog och att ingen vill ha mig.
Vi har nu lämnat studentnationen och promenerar bort till Domkyrkan. Solomon tittar upp med stora ögon. ”Wow”. Han har inte varit här förut, bara skyndat sig på cykeln mellan skolan och sitt lilla rum, varje dag.
Han berättar om tillfällen då folk närmat sig honom och frågat om hans bakgrund; var han kommer ifrån och varför han kommit till Sverige. Men vad händer om man berättar för en främmande person att man förlorat alla man känner, suttit i fängelse, blivit torterad? Han skakar på huvudet.
− Det är ett problem, att jag distanserar mig själv trots att jag vill träffa människor. När jag väl försöker blir jag bara påmind om att det är något som saknas hos mig, och så beskyller jag mig själv för att jag inte klarar av att komma nära andra. Jag har inte energin att börja prata med folk. För dem är jag bara en främling och jag vet inte hur jag skulle kunna bli något annat. Uppsala är en stor stad och ingen bryr sig om vem du är.
Det har nu gått tio månader sedan jag träffade Solomon första gången och vi fortsätter att hålla kontakten med jämna mellanrum. Han har, förutom mig, inte lärt känna några andra personer i Uppsala.