Valsegraren, Nawaz Sharif, har varit premiärminister två gånger tidigare och avsattes 1999 i en oblodig militärkupp. Den regering han då ledde uppfattades allmänt som en av de mest odugliga som landet haft. Ändå tyder en del av hans löften inför detta val på att han lärt sig en del. Sharif kommer att tvingas bilda en koalitionsregering, vilket åtminstone kan vara en spärr mot grovt maktmissbruk till förmån för det egna partiets anhängare eller hemprovinsen, Punjab.
Pakistan är en instabil kärnvapenmakt och det som händer där har betydelse långt utanför regionen. De politiska problemen är formidabla och invävda i varandra. Ett av de mest grundläggande är eliternans besatthet av rivaliteten med Indien. Landets resurser har dirigerats till militära ändamål i så stor utsträckning att nästan allt annat eftersatts. Elförsörjningen fungerar bara några timmar om dygnet. Utbildningsväsendet saknar nästan alla resurser. Analfabetismen är stor och för många barn är koranskolor det enda som erbjuds.
Fixeringen vid Indien gör samtidigt att militären i stället för att konsekvent bekämpa den pakistanska talibanrörelsen och närstående grupper har valt att delvis utnyttja dessa, bland annat för att bekämpa Indiens närvaro i Kashmir. Stora delar av gränsområdena mot Afghanistan kontrolleras i praktiken av extremister och dessa har också blandat sig i den vanliga politiken genom bombattentat och mord. Attentatet mot den fjortonåriga Malala Yousafzai som vågade hävda flic-kors rätt att gå i skolan säger allt om den världsbild som präglar dessa grupper.
Ändå är Sharif beredd att föra samtal både med talibanerna och med militären för att hitta ett sätt att återuppbygga Pakistan från grunden. Samtidigt måste han inleda en reformering av ekonomin som är näst intill bankrutt. Han tycks inse att nyckeln för att vända utvecklingen kan vara att nå en avspänning med Indien. Det är åtminstone något.