Kristina var 55 år 1986 och satt som många andra i en bil på väg hem från sportlovsfirandet i fjällen när nyheten om mordet på Olof Palme lästes upp på nyheterna.
– Jag tänkte att det här är inte möjligt, sådant händer inte här. Jag blev inte rädd eller så, det var för overkligt.
Hon minns Olof Palme som en politiker och människa hon tyckte om, men med en förmåga att reta upp vissa människor.
– Han var ju kontroversiell.
Vi ett kafébord sitter Leif Lagerstedt och Per-Olof Michel.
– Jag fick höra det på radion på morgonen. Jag trodde nog att jag drömde. Men min tanke blev: nu går det åt helskotta, nu börjar det hända i Sverige också. Och sedan dess har vi ju varit med om sådant här igen, och säkert inte för sista gången, säger Leif Lagerstedt.
Per-Olof Michel satt på tåget från Stockholm till dåvarande hemstaden Karlstad när mordet skedde. På morgonen hörde han om det på radionyheterna.
– Jag blev bedrövad. Det var fördjävligt, säger han.
De minns Olof Palme som oerhört intelligent och finurlig.
– Men han var också sen en kluven figur för mig. Han kunde vara tuff, nästan orättvis i debatter och jag minns att Torbjörn Fälldin kunde vinna en debatt på att han var så jordnära, trots Palmes lysande argumentation.
Leif Hansson vill först inte prata med oss, men ger efter när han får hör att vi vill prata om Olof Palme. Han minns att han blev uppringd av sin bror som berättade om dådet.
– Det var overkligt. Det är inte så där det går till i Sverige, tänkte jag.
Han är född 1943 och tycker att dådet var fortsättningen på en stor förändring i samhället under hans livstid, men som innebar ett stort hopp i utvecklingen mot ett mindre öppet samhälle.
– Det förstod man inte riktigt då, men det ser man ju nu om man tittar tillbaka. Tänk förr, då hängde man husnyckeln på en spik utanför. Det vågar jag inte nu.
För många som var barn 1986 är minnet att det inte var God morgon Sverige med tecknat på tv som vanligt på lördagsmorgonen. Så minns exempelvis Jennie Kumlin och Johan Andersson det.
– Det var inga barnprogram. Det var jag som gick in till mamma och väckte henne och berättade vad som hänt, säger Johanna Kumlin, som var åtta år då.
Hon säger att hon inte blev rädd, men tagen.
– Jag blev liksom fascinerad, eller hur man ska uttrycka det, och ville hela tiden veta mer om vad som hänt. Jag förstod att det var något väldigt stort.