Panamas paradisöar

Det lilla tvåmotoriga propellerplanet rister som av köld. Dimman ligger blöt och tät kring den vita flygplanskroppen strax ovanför djungelns gröna trädtoppar. Vid varje liten luftgrop studsar den glappande flygplansdörren ljudligt mot sin karm. Morgonkylan tränger sig innanför bylsig huvtröja och jeans.
Bakom oss ligger Panama Citys vräkiga skyskrapor. Framför oss hägrar den karibiska kusten.

Under oss breder hundratals paradisprickar ut sig i ett harmoniskt hav. Kokospalmer sträcker sig mot solen. Korallrev bildar mångfärgade ringar under den blanka ytan. Vita, generösa sandstränder börjar och slutar i jade-färgat vatten. Detta är paradispornografi av samma klass som Maldiverna eller Söderhavet. Öriket heter Comarca de Kuna Yala och är kunaindianernas område.
Kunaindianerna är en av Panamas sju olika indianstammar. Ungefär hälften av de 70 000 indianerna bor i havsbandet mellan Panama och Colombia, resten bor på fastlandet. Ytterligare 80 000 kuna beräknas bo i Colombia.

Comarca de Kuna Yala är ett autonomt område som helt styrs av kunaindianerna själva. Området består av nästan 400 öar. De flesta av dem är obebodda. På 49 av dem bor indianerna permanent. Ön Carti Sugtupu, med 1 500 invånare, är en av dessa så kallade town islands. Carti Sugtupu blir mitt första stopp i arkipelagen.
- Om du vill ta kort på en kuna så kostar det alltid en dollar, berättar 27-årige Nelson Sanchez, själv född på ön.
Han är en av de få öbor som förutom kuna pratar spanska och engelska.
- Det är vår kunakongress som har beslutat om endollarregeln. Kunakongressen reglerar all vår turism. Kunaindianerna har på så sätt själva all kontroll över turismen. Alla öar och hyddor i Comarca de Kuna Yala ägs av kuna. Vi tillåter inte utländskt ägande och inte heller inblandning av den panamanska staten. Det är bäst så. På så sätt kan vår kultur överleva.

Vi kliver ur båten. Ön och stan är trång. Enkla hyddor är nästintill byggda på varandra. Vuxna, barn och djur lever tätt, tätt ihop. Här och var finns små butiker, med inte mycket mer än ris, batterier och lite smågodis på hyllorna.
Ett barn med ljus, rödlätt hy och vitt hår leker med de brunbrända indianbarnen. Hon är liksom sina kamrater kuna, men lider av albinism. Hon är inte den enda albinon i Comarca de Kuna Yala. Genen finns i indiansamhället. Bristen på pigment gör i bästa fall livet i solen besvärligt, i värsta fall plågsamt och skadligt.
Den lilla ön har en vårdcentral. Färgen på betongbyggnaden har sedan länge flagnat. En trasig rullstol står med ena hjulet i vattnet bredvid delar av en gammal gynekologstol.
- Detta är vårt sjukhus, berättar Nelson och sticker in huvudet i väntrummet.

På en stol står ett paket som ska vidare till en av de andra öarna. Nelson tar paketet under armen. På bänkarna inne i mörkret i väntrummet sitter en rad kvinnor klädda i de traditionella klänningar som varje kunakvinna bär till vardags. Klänningarna är vackert mönstrade. Varje mönster, berättar Nelson, har ett specifikt syfte.
- Vi kallar tygen för molas. De ska motverka den onda anden. Vissa av dem har specifika syften som att motverka sjukdomar och liknande, till exempel huvudvärk.

Båten skjuter fart i det turkosa vattnet. Turister bor inte på Carti Sugtupu eller andra town islands. De bor på de omkringliggande öarna, bland palmer och korallsand. Turismen till Comarca de Kuna Yala är blygsam och ett bra exempel på en småskalig turism som gynnar närområdet. Det är dock inte bara kunakongressen som reglerar turismen. Den reglerar sig till viss del själv också. Att ta sig till, och bo i, Comarca de Kuna Yala är lite för dyrt för ryggsäcksresenärerna. Man kan få lov att campa på obebodda öar om man ber om tillstånd från den familj som äger ön, men närheten till Colombia gör att en del av dessa öar nattetid är långt från paradisiska: kokainsmugglare packar ibland om sin last på öar som de tror är obebodda. Arkipelagen passar inte heller den som tänkt sig en lyxig, karibisk semester. Sköna sängar, gourmetmat och vattentoaletter tillhör definitivt undantagen i Comarca de Kuna Yala.

Transporten till öarna kan också vara ett problem. Ofta är de små flygplanen från Panama City fullbokade långt i förväg.
På öppet hav pekar Nelson med fingret mot fjärran och en liten atoll med palmer och några hyddor.
- Kuanidup. Där ska ni bo, säger han.
När båten glider in över vit strand en halvtimme senare är vi framme. Jag tar av mig skorna och landar barfota i den svala sanden. Efter att ha kastat in min ryggsäck i den enkla strandhyddan går jag tvärs över ön. 148 steg. På bredden kräver inte ön mer än 45 steg.
Av de elva hyddorna är det bara vår hydda som är bokad. Förutom vid frukost, lunch och middag, då kunaindianerna kommer med mat, har vi ön helt för oss själva. Vi snorklar, solar, åker på båtutflykter till närliggande öar och solar och badar igen. Så mycket mer vill, eller kan, man inte göra som turist i Comarca de Kuna Yala.

Turismen till området är ung. Indianerna levde länge i stort sett helt för sig själva. Ända fram till mitten på 1990-talet var kunaindianernas enda betalningsmedel kokosnötter. Handlare från Colombia kom med båt och bytte till sig kokosnötter mot ris, konserver och verktyg. Än idag är kokosnötterna en viktig inkomstkälla för indianerna, även om kokosnötsplantagerna används på ett lite annat sätt nu än tidigare: turisterna bor på dem. »Plantagerna« är alla de hundratals palmkantade paradisöar som finns i arkipelagen.
Kunakulturen har numera ett ben i det moderna samhället, ett annat ute på öarna. Allt fler kuna har utbildat sig i Panama City. Kunakongressen, Congreso General Kuna, är ett tydligt exempel på det. Kongressen består idag av över 200 män, där flera är jurister, matematiker, biologer och läkare. Deras främsta mål är dock inte att införliva indianerna i det panamanska samhället, tvärtom. Deras uppgift är att administrera och bevara indianernas ömtåliga kultur.

Nelson är en av de många kunaindianer som flyttat från öarna för att utbilda sig, men han har planer på att återvända till ölivet så snart han kan. Livet i stan är för stressigt och inget för en kuna, tycker han.
- Jag läser till lärare på Universidad Panama. När jag är klar ska jag jobba som engelskalärare på Carti Sugtupu. Till det att jag är klar kommer jag arbeta extra under sommaren med turisterna.

Dagar blir till veckor under Kuani-dups palmer. Blek och grå hy blir salt och brun. Pocketböcker tummas och stoppas med några dagars mellanrum längst ner i ryggsäcken igen. Sista natten i Comarca de Kuna Yala hämtas vi upp av Nelson. Med varsin vaxduk som stänkskydd körs vi i motorbåt genom nattens mörker. I morgonljuset ser vi några segelbåtar som likt vita svanar har ankrat utanför ön El Porvenir som har asfalterats och blivit en flygplats.
En flagga vajar slött i en flaggstång. Nelson nickar åt den.
- Det är många besökare som reagerar på vår flagga.
En liten vindpust får flaggan att veckla ut sig en kort stund.
- Haha, vad var det jag sa, säger Nelson. Du trodde det var en nazistflagga ett tag, eller hur?
Kunaflaggan är gul och röd, med solsymbolen i mitten. Hur en asiatisk symbol har kommit att bli flagga för ett indianfolk i Karibien är det ingen som vet.

Ett litet plan närmar sig i horisonten. Nelson följer det med blicken.
- En gång var det ett litet plan från Colombia som var jagat av kustbevakningen, berättar han. Det flög över våra öar. Plötsligt föll det ner enkilospaket med kokain genom palmbladen. Smugglarna brydde sig väl inte om att paketen kunde hamnat i huvudet på oss kuna.
En stund senare breder Comarca de Kuna Yala ut sig under våra vingar igen. Djungelns dimslöjor växer snart till gigantiska bomullstussar utanför flygplanets fönster.
Efter bara en halvtimme i luften byts bambuhyddor mot skyskrapor och sandstränder mot betong. Kunaindianernas rike känns som en avlägsen dröm.

Panamas paradisöar

I det jadefärgade havet utanför Panamas kust ligger 400 öar. Samtliga begåvade med sammetsmjuka stränder och slanka kokospalmer. Detta är kunaindianernas rike - paradispornografi när den är som bäst.