Par i pengar

Jag tror att han kan ha fått för sig att han försörjer mig.
Jag tror att han kan ha rätt och jag tror att han gillar det. Inte bara att han gillar att ha ett jobb och ha det gott och kunna unna sig dyra saker då och då. Jag tror att han verkligen gillar tanken på att försörja sin kvinna. Det är irriterande. Han ser sig själv som en humanist och feminist (han röstade faktiskt på Fi, vilket inte ens jag gjorde), men sedan han har börjat jobba hör jag honom säga saker som bokstavligt talat får mig att resa ragg. Jag vet att jag har skrivit tidigare om mitt jämställda förhållande, men vinden har vänt, se här:

"Vi klarar oss väl? Inte behöver du skaffa ett jobb, jag kan betala hela hyran ett par månader så att du kommer på fötter igen. Jag menar, du städar ju mer hemma och lagar mat oftare, det jämnar väl ut sig."
Sedan följde raskt kommentarer som:
"Vill du att jag tar ut soporna så slipper du?"
"Jag äter på jobbet ikväll, så du behöver inte laga någon middag."
"Du, jag hjälpte dig med att plocka ur diskmaskinen."

På allvar. Han sa så. År 2007, humanisten, feministen. Som om jag har huvudansvaret för hus och hem, som om det är mitt jobb att sköta disken och att han avlastar mig om han skulle få för sig att skrubba grytor någon gång. Det är hans jävla diskmaskin från början.

Men okej, ojämställdheten i hemmet är en sak, den är lätt att bena ut. Jag låter helt enkelt bli att plocka ur disken så gör han det till slut. Det största problemet är obalansen i ekonomin, och det är vi inte ensamma om. Pengar är känsliga saker, och i de flesta förhållanden tjänar någon mer än den andra. Tro inte att jag inte gör rätt för mig. Jag betalar halva hyran och halva matkontot och så ofta jag har pengar när vi gör något ihop. Problemet är bara att oftast har jag inga pengar. De försvinner på något lustigt sätt, jag måste dricka många femkronors-koppar av det där rävgiftet som de kallar kaffe i skolans kafeteria.

Alltså är det oftast han som drar fram plånboken när det är dags. Varför inte kan tyckas, servitören lägger ju alltid notan framför honom när kaffet är urdrucket och servetten skrynklats ihop. Det kan tyckas lyxigt, men det känns inte okej att han ska betala restaurangbesöket varje gång. Eller att det är han som håller i penningpungen när vi reser. På senare tid har jag till och med försökt undvika att göra saker som kostar för att slippa vara till besvär. "Det är en renskavsdemonstration på Hemköp om du
är hungrig, älskling."

Men å andra sidan. Om han inte hade betalat hade jag inte ens fått för mig att gå ut och äta varje helg. Jag hade vänt och vridit på varenda CSN-krona. Och om jag hade varit den som tjänar mest hade jag gladeligen betalat för honom med, för hur kul är det att göra alla de där roliga sakerna som att äta skaldjursplatå, beställa in skumpa, gå på konsert eller åka på charter alldeles ensam?
Jag kanske helt enkelt ska vänja mig och uppskatta situationen. Värre problem har jag ju haft, "live the dream", säger mina väninnor. Det är bara så många känslor på samma gång, högt och lågt flyger dem. Det är fantastiskt att få en fin klänning i present när man tredje helgen i rad inte kan hitta något vettigt att ta på sig i garderoben. Men samtidigt. Ibland känner jag mig lite livegen. Inte på något sätt i skuld, men lite smutsig. Lite omodern och efter min tid.

Men det är ju han som säger det, "dina pengar och våra pengar. Allt ditt är mitt." Jag kanske vänjer mig vid det här. Jag kanske ruckar helt på mina principer och faller in i rollen som den perfekta hemmafrun à la 1960. Som mamman till en av mina vänner
som blev försörjd av sin man under hela sin utbildning. När hon efter fem års kämpande från mannens sida äntligen fick sitt första lönebesked shoppade hon upp hela lönen på kläder samma dag.
Så ska jag göra. Man vänjer sig så lätt vid det här.

Par i pengar

FREDAGSKRÖNIKA. "Dina pengar och våra pengar", brukar min sambo säga. Jag trodde länge att det var ett skämt, något som han hade sett på tv att typ herr Cosby sa till fru Cosby när hon shoppat upp hushållskassan igen, men på senare tid har jag anat en ton av allvar.