– Skillnaden är som natt och dag. I ett och ett halv till två års tid har det varit lugnt, inget fysiskt eller stort bråk. Jag håller på att vinna tillbaka hennes förtroende. Ju längre tiden går desto mer litar hon på mig.
Vi kallar honom Patrik, för han vill vara anonym; det är mycket skam förknippat med att vara aggressiv mot medmänniskor och inget han vill skylta med. Däremot vill han sprida att "Mottagningen mot våld i nära relationer i Uppsala" finns. Han har gått deras program vilket har förbättrat både hans och sambons liv otroligt mycket.
I Patriks fall var det sambon som hittade mottagningen på nätet och de tyckte båda att det verkade vara bra. Men det fick bero. Och plötsligt hade ett år gått. Trots att Patrik förstod att där fanns hjälp sköt han upp det.
Det var när de satt på akutmottagningen på Akademiska sjukhuset som han insåg att så här kunde det inte fortsätta. Han hade knuffat sin sambo så att hon ramlat och slagit sig.
– Den situationen vill jag inte vara orsak till någon fler gång. På akuten såg jag broschyrer om mottagningen, började läsa och bestämde mig då, säger han.
Det var första gången som de behövde uppsöka sjukhus, men Patrik brukade bli aggressiv när de bråkade. Han beskriver att det kändes som att gå in i ett glashus med ögonbindel på och runtomkring höra hur allt gick i kras. Han berättar att grannarna kunde ringa på och fråga vad som pågick och hur obehagligt det var. Han, som är ganska lång, ser stark och energisk ut, brukade ta för hårt i sin sambo i affekt, dominera och knuffa henne.
Men tänkte du inte att på att din sambo måste ha varit väldigt rädd för dig?
– Nej, inte då. Nu förstår jag det. Men inte när jag stod mitt i. Det måste ha varit tungt för henne. Nu har jag lärt mig att ta en mental paus om hon blir upprörd, byta perspektiv och tänka mig in i hennes situation och fundera om orsaken var något som jag sagt eller gjort.
Varför blev du så upprörd?
– Mest beror det nog på att jag var osäker, säger Patrik, som själv vuxit upp med en pappa som var bråkig och våldsam.
– Jag var jätterädd men som barn fattade jag inte att hans beteende var onormalt. Han fick alltid sin vilja igenom utan att behöva hota.
Den som kommer till mottagningen får välja individuell eller gruppbehandling. Patrik fastnade för den i grupp.
– Grupperna hjälpte mig jätte-, jättemycket. Någon annan som varit med länge kunde säga: ´Så där tänkte jag också innan jag började behandlingen´. Det biter bättre om någon talar från egen erfarenhet.
Patrik har lärt sig att sätta ord på de bråkiga situationerna, och beskriva och analysera sitt beteende. Förut kunde han knappt minnas vad som hände.
– Jag har fått lära mig att inte ta saker så personligt. Till exempel om jag ber om kritik på en text, måste jag förstå att det är texten som hon har synpunkter på och inte mig som person.
En annan sak han lärt sig är att ta ett djupt andetag. Det kan låta enkelt men är det inte i stundens hetta.
– Om jag är trött eller hungrig drar det ner förmågan att tänka. Då kan det var bättre att säga: Jag pratar gärna men kan vi ta det här om en timme?
Till och med hans chef har påpekat att han blivit mera balanserad på jobbet.
Tror du relationen hade hållit om du inte hade lärt dig agera på nytt sätt?
– Det har jag svårt att tro. Det hade nog blivit ohållbart. Bara det att jag började gå dit gjorde henne mer avslappnad och läkningsprocessen kunde långsamt men säkert påbörja.