Numera är hon pensionär. Men Anne-Marie Pernulf har inga problem att fylla ut sin tid.
– Pensionärsalmanackan fylldes väldigt snabbt, säger hon.
På soffbordet ligger ett par fågelböcker, och jag frågar om hon är fågelintresserad.
– Det är mest min man. Men jag brukar följa med. Den 1 maj var vi vid ute vid Ledskär och såg bland annat flera havsörnar, säger hon.
Även medan hon fortfarande arbetade som läkare var det ideella engagemanget viktigt. Under en sejour som volontärläkare i Kenya fick hon ta hand om bland annat en begynnande koleraepidemi. Hemma i Sverige blev kontrasten stor.
– Jag tyckte folk var gnälliga när de kom in med tre dagars förkylning, säger Anne-Marie Pernulf.
Totalt har det blivit fem omgångar i Kenya som volontärläkare för Rotarys Läkarbank. Rotaryföreningarna har samlat in medel som används för omkostnader och material. Men volontärläkarna får ingen lön.
– Många tror att Rotary är ett gäng farbröder som sitter och kliar varandra på ryggen. Men det är så mycket mer.
– Att det blev Rotarys Läkarbank beror på att jag är rotarian. Dessutom var det avgränsade perioder på sex veckor. Jag jobbade då, och sex veckor kunde jag ta ledigt från jobbet. Det finns ju andra organisationer som Läkare utan gränser. Men då måste man vara ute längre perioder åt gången, säger hon.
Första gången hon åkte i väg var 2008. Då var hon stationerad i Homa Bay vid Viktoriasjön och åkte runt till avlägsna byar och hade mottagning, en gång i veckan på varje ställe. Läkarmottagningen sattes upp i till exempel en skola och utrustningen bestod av en ficklampa, ett stetoskop, ett otoskop (instrument för att titta i öronen med) samt snabbtest för hiv och malaria.
– Om man skulle undersöka blodvärdet fick man titta på färgen på tandköttet eller runt ögonen.
Någon mer Afrikasejour är inte inplanerad. Och för tillfället är hon aktiv styrelseledamot inom Rotarys Läkarbank. Dessutom är hon engagerad i bland annat Senioruniversitetet och i Röda korset, där hon tidigare varit kretsordförande i Uppsalakretsen.
– En gång röda korsare, alltid röda korsare. Nu kan jag engagera mig på andra sätt där. Den nya ordföranden och styrelsen måste få jobba som de tänkt, säger hon.
Ett av de mer udda engagemangen är att hon är konduktör på Lennakatten.
– Vi har ett sommarställe som är ett gammalt släktarv i Marielund. Vi måste gå över järnvägen för att komma ner till vår brygga. Och när vi flyttade tillbaka till Uppsala tänkte vi att vi skulle engagera oss för tågen där. Det är ett härligt gäng och alla tänkbara yrkeskategorier som jobbar med Lennakatten, säger hon.